Avloppsvattnets belastning på havet har minskat i Åboregionen. Fosforutsläppen har minskat med hälften då gamla anläggningar har lagts ner och vattenreningen centraliserats.#FixaSkärgården
Övergödningen anses vara det största problemet i Östersjön som i över hundra år har belastats med mera kväve och fosfor än vad den kan klara av. I Skärgårdshavet har fosforn och kvävet från avloppsvattnet i Åboregionen minskat avsevärt i och med att Kakolabackens reningsverk togs i bruk 2009. Då lades flera mindre ålderstigna reningsverk ner och reningen centraliserades. Jämför man med tiden innan centraliseringen har fosforutsläppen minskat med 50 procent och kväveutsläppen bantats ner 20 procent på mindre än tio år. Det är anmärkningsvärt också med tanke på att fosfor- och kvävebelastningen samtidigt har ökat i vattnet som reningsverken tar emot.
En undersökning utförd av Sydvästra Finlands vatten- och miljöundersökning visar att sex procent av fosforn och 29 procent av kvävet i havsvattnet utanför Åbo härstammar från reningsverken i Kakola, Pargas och ett fåtal industrianläggningar med eget avlopp. Men den största delen, drygt hälften av fosforn och 40 procent av kvävet, som finns i havet kommer från Aura å, berättar processingenjör Nina Leino som undersökt avloppsvattnet. Det betyder att näringsämnena i ån härstammar från avrinning från åkrarna. Det finns också små reningsverk i bland annat Aura och Pöytis står för en mindre del av åns belastning.
En varierande uppsättning vattenreningsverk är i bruk vid Skärgårdshavets stränder. Med i skaran ryms sanerade stora och mellanstora anläggningarna utrustade med ny teknik, men också mindre kommunala reningsverk varav många har nått slutändan av sin livscykel. Då måste man välja mellan att modernisera eller leda vattnet till ett annat större reningsverk.
Olika utmaningar för stora och små reningsverk
Kakolabackens reningsverk har varit i bruk sedan 2009 och är det effektivaste i regionen. Där avlägsnas drygt 98 procent av fosforn från avloppsvattnet medan medeltalet i Finland är 95 procent. Också reningen av kväve ligger på en bra nivå. Bland de stora och mellanstora reningsverken har också bland annat Salo och Pargas centralreningsverk använt sig av effektiverad kväveavlägsning. För att uppfylla kraven för effektiverad kväveavlägsning i Finland krävs att högst 30 procent återstår efter reningen.
Reningsverket på Kakolabacken tar emot tio kommuners avloppsvatten och under de närmaste åren kommer flera kommuner att ansluta sig. Det innebär att det behövs ett omfattande rörsystem för transportlinjerna som och det är många kommuner ska kunna komma överens om förvaltningen och avtal. De mindre reningsverken möter andra utmaningar. Det är i mindre grad automatiserade och kräver mera personalresurser för underhåll. Kostnaderna för en kubikmeter renat avloppsvatten kan vara tiofaldig i de minsta reningsverken då man jämför med stora anläggningar. Flera av de små anläggningarna håller dessutom på att föråldras.
Små reningsverk finns i skärgården och på mindre orter som ligger på långt avstånd från centralorternas större anläggningar. I Pargas har man förutom centralreningsverket i Norrby också mindre anläggningar i Nagu, Korpo och Houtskär. Det kommer antagligen att finnas kvar också i framtiden då transportslinjer, enligt stadsingenjör Manne Carla, skulle vara oerhört dyra att bygga, om än tekniskt möjliga. De tre reningsverken i skärgården är i behov av sanering ännu under 2010-talet eller alldeles senast i början av 2020-talet. Med tanke på saneringsbehoven har kostnaderna för transportlinjer utretts i Pargas, men priset är alltför högt för att en anslutning till vattenreningsverket i Åbo skulle vara aktuell i den närmaste framtiden, säger Carla. Under sommarmånaderna ökar belastningen på reningsverken i skärgården. Bland annat innebär kemikalierna som finns i septiktankavfallet en utmaning för reningsverken.
Kunde reningen vara effektivare?
De metoder som används i de stora och mellanstora reningsverken är effektiva och uppfyller de krav vi har just nu, säger Leino. Nya metoder som kunde vara ännu effektivare undersöks, men de är tillsvidare inte tillräckligt kostnadseffektiva. De måste ännu utvecklas för att ibruktagande ska vara ekonomiskt hållbart.
Flera reningsverk i Egentliga Finland kommer att läggas ner de närmaste åren. Statligt stöd erbjuds för byggandet av transportavlopp, men inte för sanering. Reningsverken i Kisko, Muurla och Mathildedal kommer att läggas ner och avloppsvattnet ska ledas till Salo. Oripää, Pöytis, Riihikoski och Aura kommer att anslutas till Kakolabackens reningsverk innan slutet av år 2016, vilket kommer att minska på belastningen i Aura å.
I Kimitoön ska man utvidga Tyska holmens reningsverk i Dalsbruk och lägga ner anläggningarna i Västanfjärd och Kimito. Kimitoöns kommun räknar med att kunna halvera de totala utsläppsmängderna med hälften i och med centraliseringen. Beslutet att koncentrera avloppsreningen till Dalsbruk har väckt en hel del kritik och det är många som är oroliga för hur vattenkvaliteten kring utsläppningsplatsen i Falköfjärden påverkas.
| Reningsprocent 2013 | Fosfor | Kväve |
|---|---|---|
| Åbo | 98,2 % | 77,2 |
| Pargas, Norrby | 96,9 % | 73,4 % |
| Nagu | 98,5 % | 70,7% |
| Korpo | 87,8 % | 23,6 % |
| Houtskär | 81,3 % | 54,1 % |
| Dalsbruk | 97,3 % | 60,6 % |
| Västanfjärd | 43,8 % | 53,7 % |
| Kimito | 94,3 % | 27,4 % |
| Centralreningsverket i Salo | 93,5 % | 46,2 % |
Datan är hämtad från OIVA miljötjänst 23.7.2014. I reningsverket i Åbo renas också vatten från grannkommunerna Reso, Lundo, S:t Karins, Pemar, Rusko, Masku, Virmo, Nousis och Nådendal.