Ett tyst larm går och det räcker inte många minuter innan en personbil kör in på den våta och öde gården. En man stiger ur bilen och undrar vad vi har för oss. Jag känner mig tagen på bar gärning. Så här skulle det aldrig ha gått för James Bond.
Nu gäller det att tänka snabbt. Vad skulle Nikki Sixx ha gjort? Vad skulle mister Bean ha gjort? Att döda mannen och gräva ner honom i skogen är ett dåligt alternativ för det duggregnar och jag vill inte bli blöt om skorna. Att ljuga och låtsas att jag är döv och blind och dum och letar efter toaletten är en möjlighet. Att säga att vi är från Yle och fotar den öde rastplatsen är en annan idé. Det måste han ju gå på? Speciellt som det är sant.
Lahnajärvi idag
Lahnajärvi rastplats fungerade mellan åren 1952 och 2008. Nu vill ingen ha stället.
Rock n’ roll hönskorg
Jag minns fortfarande vad jag åt den sista gången jag besökte Lahnajärvi rastplats. Det var en hönskorg där hönsbitarna nästan simmade i frityrflott. Jag var på väg hem från någon spelning med bandet och vi satt ute på terrassen. Det var ingen kulinarisk sensation, men stället låg mig nära hjärtat för vi brukade stanna här varje sommar med morsan och farsan när vi åkte iväg på bilsemester ut i Europa. Nu är det dödare än Bates motell efter säsongslut. Orsaken är ju den nya motorvägen E18 som tog kål på trafiken längs med den gamla Åboleden.
I november 2008 lade Lahnajärvi lapp för luckan. Så här ser det ut på bakgården idag.
När det begav sig
Lahnajärvi rastplats grundades 1952 när utländska journalister skulle köra mellan Åbo och Helsingfors då olympiaden hölls i Helsingfors. Det behövdes ett café där man kunde ta sig en paus och köpa litet läsbart på vägen. 1967 började man servera bärs. På 70- och 80-talet fanns det en populär vattenpark vid sjön med stora vattenrutschbanor. Redan på 50-talet fanns här en campingplats och på 80-talet ett motell.
En stulen pengaautomat
Lahnajärvi bjuder på fler spännande minnen än så. År 2000 promenerade tjuvar iväg med en hel pengaautomat och skurkarna efterlystes i Poliisi-TV. Jag klippte ut inslaget, se på det om ni vågar...
Tidens tand och andra tänder
Vi försökte faktiskt ta reda på vem som äger Lahnajärvi rastplats i dagens läge men eftersom det var litet oklart körde vi bara in på gården då vi ändå befann oss i knutarna. Det tysta larmet som lockade fastighetsskötaren eller gårdskarlen eller vad man nu skall kalla honom dit utlöstes av en dörr vi öppnade. Fast den murkna dörren var faktiskt redan uppbruten med glassplitter på golvet.
Mannen visar en stor ruta som slagits sönder på andra sidan byggnaden. Vi skulle kunna kliva rakt in i den gamla butiken/restaurangen om vi vill. Oskar Koivumäki och jag nöjer oss med att gå runt huset och knäppa bilder.
En enda långtradare har stannat på parkeringsplatsen men ingen syns till.
För ägarna är det förstås ett problem att klåfingriga så där bara kan slå sönder rutor och klampa in i byggnaden. Och ett ännu större problem är säkert att ingen vill köpa en stor rastplats med restaurang och bensinpump vid en väg som inte längre har någon trafik. För varje år som går slits Lahnajärvi rastplats allt mer och mina barndomsminnen flagnar. Till sist finns väl bara minnet av den vämjeliga hönskorgen kvar.