Tidig morgon. Vågor stora som höghus far fram över havet. Mellan vågtopparna gröna solstolar som far fram i samlad klunga.
- Det var en absurd syn, berättar ytbärgaren Jorma Haritonov. Söndriga livräddningsflottar. Solstolar. Bråte överallt.
För några år sedan köpte Jorma Haritonov Ytterkulla skola i Kimitoön. Vi sitter i ett rum som en gång var ett klassrum men i dag är Jormas arbetsrum. På väggen hänger fotografier på räddningsstyrkor han ingått i på olika håll i världen, uppe på bokhyllan några hjälmar och bland böckerna i hyllan några vackra ikoner. Rummet är smakfullt inrett med inslag av mörkt trä. Det är städat och varje sak verkar ha sin egen givna plats.
- Jag var rädd då jag firades ner men väl i havet försvann rädslan, fortsätter Jorma. När man väl är där fokuserar man bara på sitt uppdrag. Mitt var att hitta överlevande.
För den då 38-åriga ytbärgaren Jorma Haritonov var Estonia den första storolyckan. Han och hans kolleger vid Helsingfors räddningsverk larmades cirka klockan 6 på morgonen den 28 september 1994. Estonia hade gett sitt nödanrop klockan 1.22, fartyget hade sjunkit och nästan tusen personer saknades.
Räddningsoperationen var redan igång men ingen hade ännu insett vidden av katastrofen.
- Jag hade ingen aning om vad som väntade, berättar Jorma som först flögs ut till Utö och sedan vidare tillsammans med kollegan Markus Renvall till själva olycksplatsen.
Bilden av solstolarna som åkte omkring på havet har etsat sig fast.
Turvis vinschade ytbärgarna ner varandra till livräddningsflottar i det stormande havet. Tomma räddningsflottar stack de hål på och sänkte för att andra patruller inte skulle ödsla tid på att kontrollera samma flottar.
- Under två dygn jobbade vi oavbrutet. Vi hittade inte en enda levande och vi lyckades bärga färre än tio lik.
Han ser lugnt och sakligt på mig. Det fanns bara döda. Jag frågar hur det kändes men han förklarar att det inte gjorde det.
En brandman måste vara empatisk men också ha förmågan att stänga av känslorna. Det finns inget heroiskt med jobbet och fast man kanske minns händelser går minnena inte att jämföra med personliga upplevelser.
- Sådant är det att jobba som brandman, ytbärgare, polis eller läkare. Man måste kunna stänga av sina känslor och fokusera bara på jobbet. Och det finns inga hjältar, ingen glamour.
Senare, efter några dagar, kan känslorna komma. Då kan man känna sig utanför och det kan kännas overkligt att göra vanliga saker som att gå och handla mat till exempel.
I dag, tjugo år efter Estoniakatastrofen, tänker Haritonov på sjösäkerheten och på att den förbättrats avsevärt efter olyckan. På myndighetssamarbetet och att det blivit bättre.
- Samtidigt tänker jag på att världen inte är så trygg som vi människor gärna vill tro. Att det måste finnas bra system men att alla också bär ansvar för sin egen säkerhet.
Vi går omkring i den över hundra år gamla skolbygganden. Huset har fått ny gul färg, den stora gården är röjd och utsikten vetter mot sjön Dragsfjärden.
Den glittrar och det är en av höstens varma och vackra dagar med sol och klarblå himmel.
Jag frågar hur Estonia förändrade honom och han svarar att händelsen kanske gav styrka med tanke på kommande uppdrag.
- Jag klarade något jag inte var säker på att jag skulle klara.
Han har aldrig träffat någon av de 137 som överlevde Estonia. En gång har han besökt minnesmärket över Estonia i Estland och efteråt fortsatte jobbet vid Helsingfors räddningsverk precis som vanligt. Det kom nya uppdrag, lättare, tyngre. Haritonov deltog också i en frivillig specialstyrka (LeKa) som skickades till olika katastrofer i världen. Bland annat deltog han i räddningsarbetet efter jordbävningen i Jelova i Turkiet 1999.
Men för snart tio år sedan satte en rad olyckor stopp för möjligheterna att fortsätta jobba på fältet, och nu är det ett eget företag och renoverandet av Ytterkulla skolan som gäller.
- Som yngre valde jag mellan att bli snickare eller brandman, så först blev jag brandman och nu är jag snickare.
Här i Kärra känner han och taxen Donna sig hemma och innan nyår hoppas han vara skriven helt och hållet i Kimitoön. Som medlem i det lokala MC-gänget har han fått många nya vänner, och ett litet samarbete med Kimitoöns församling, vars kansli finns på andra sidan vägen, ser ut att spira.
- Jag har lovat ställa upp som bärare vid begravningar om det behövs och är de anhöriga rika kan de ge en slant åt Kimitoöns sjöscouter som tack för besväret, säger Jorma.
Med öga för både färg och form har Jorma renoverat den över hundra år gamla byggnaden. De karelska rötterna gör sig påminda i svart, rostrött och gult som ger färg åt den i övrigt svala skandinaviska stilen.
Och ikonerna med Jesus och Maria påminner om den ortodoxa tron.
- Det är lättare för en själv om man tror på något.
Det är dags att avsluta intervjun. Vad tänker han göra söndagen den 28 september?
- Hm. Ingenting särskilt. Kanske jag bjuder Esa på kaffe?
Esa bor i byn. Han var kapten ombord Silja Europa som försökte komma Estonia till undsättning den ödesdigra natten för tjugo år sedan.
- En gång då vi stod på Esas brygga pratade vi, kanske tre minuter, om att vi var där då.
Mer om Estonia
- Den sista timmen med Estonia - specialsatsning från Svenska Yle
- Yle-redaktörer minns Estonianatten
- Fem timmar på flotten - hör överlevarens berättelse
- 20 år sen Estoniakatastrofen
- Förbättrad sjösäkerhet efter Estoniakatastrofen
- Estoniakatastrofen i Yles arkiv
- Säkerhetstänkandet till sjöss har brister
- Se arkivmaterial från Estonianatten