I över 65 år har vi kunnat skryta med gratis skolmat i vårt land.
Visserligen fick mindre bemedlade elever gratis måltider i skolorna redan i början av 1900-talet, men det var under krigsåren som man insåg skolmåltidernas betydelse.
År 1943 stiftade Riksdagen en lag om avgiftsfri skolmat, som skulle tillämpas över hela landet senast 1948. Finland blev då det första landet i världen med gratis skolmat för alla.
Ebba Lindroth började skolan strax innan kriget 1939, som också satte sina spår i maten.
– Då hade vi haft den där smällkalla vintern som var 40 grader och nästan alla rotfrukter frös, så då fick vi ju frusen kålrot i soppan och frusna potatisar och det var ju inte så särledes gott det inte. Men det fanns inte annat så, det var bara äta vad man bjöds.
Många äppelträd, plommonträd och bärbuskar frös också, vilket innebar att befolkningen plötsligt också var tvungen att klara sig utan frukt åren efter kriget.
Skolmaten var i början en rätt så enkel historia.
– Vi satt i våra pulpeter och åt. Vi hade smörgås och mjölk med oss. Tant Tilda kokade gröten i lärarinnans kök och den serverades i sådana här emaljerade backar, som pojkarna har i militären nuförtiden. Då kunde man äta både soppa och gröt i samma pyts.
– För många var de nog säkert viktigt för att det var ju knappt om allting alla ställen. Att det var ju just, bönderna hade ju möjlighet på ett annat sätt, liksom att man hade kor, och man hade mjölk och man hade säd och kunde baka bröd, så det fanns inte liksom brist på det sättet. Men nog var det många ställen som den där skolmaten kanske var den enda varma mat.
Men det fanns också knep att sätta guldkant på skollunchen.
– I småskolan då, så hade vi en pojke, vars mamma hade bageri. Och han kom ofta med munkar till skolan istället för smörgås och då hittade man på att byta sina smörgåsar till en munk, och det var ju nog verkligt gott det sen, en riktig delikatess.
Länge förväntades skoleleverna också bidra till maten på olika sätt, berättar Maija Lönnroth som gick i skola i Bjärnå.
– På höstarna att vi hämtade lingon, en liter per elev. Och sen om någon hade mycket äpplen hemma, så kunde man också hämta äpplen.
På femtiotalet började skolköket utvecklas och med det också matlistorna. Maija Lönnroth minns ännu hur matlistan såg ut.
– Vi hade alltid någon gröt på måndag. Och så var det soppa på tisdag, alltså köttsoppa eller något liknande. På onsdagarna hade vi potatis och någon sås. Sedan på torsdag, hade vi soppa igen, ofta ärtsoppa, och på fredagen var det någon sorts låda med kött eller fisk och på lördag så hade vi alltid välling.
Redan då kunde skolmatens smak och kvalitet dela åsikterna. Ebba Lönnroth åt helst inte rågmjölsgröten, medan Maija Lönnroth älskade den.
– Vi hade alltid god mat i skolan, jag har bara bra minnen, berättar Maija Lönnroth. Ja, utom en sort, det var blodpalt. Det kunde jag inte äta. Det måste jag alltid försöka stoppa i förklädesfickan, men det var nog, som tur då var det inte ofta."