Tröskeln för att få och be om hjälp i ett allt tidigare skede ska bli lägre för barnfamiljer, enligt ett lagförslag. I Finland är man rädd för att visa sig svag och be om hjälp, därför måste hjälpsökandet avdramatiseras.
En ny socialvårdslag utformas för tillfället och enligt den ska familjer ha bättre möjligheter att få hjälp hemma utan att barnskyddet kopplas in. I Pargas finns familjearbetare som jobbar i familjehuset Ankaret som kan besöka hemmen och hjälpa till där utan att familjen är ett fall för barnskyddet. Hjälpen hemma kan se ut på olika sätt. Det kan bland annat handla om städhjälp och att hitta på aktiviteter med barnen.
I Pargas har man funderat mycket på det förebyggande arbetet, säger familjerådgivare Petra Zilliacus. I familjehuset Ankaret finns förutom familjearbetarna olika typer av rådgivning och personal som jobbar med barn. Vem som får vilken hjälp är mycket varierande och enligt Zilliacus måste de vara mycket lyhörda på familjernas behov för att kunna fånga upp problem.
– För oss är det viktigaste att lyssna på hurdant behovet är. Trötthet till exempel kan vara ett symptom på många underliggande saker. Det är viktigt för oss att försöka förstå vad den här tröttheten handlar om. Ibland är det något som kan avhjälpas med att någon kommer hem och är där och städar och tvättar lite, ibland är det inte alls den hjälpen som behövs. Därför tror jag att den här lyhördheten är det allra viktigaste i vårt arbete nu, säger Zilliacus.
För att kunna hjälpa dem som inte själva ber om hjälp men som kanske behöver det måste man alltså vara lyhörd och uppmärksam på många saker.
– Vi har en sjukdom i Finland att man inte får vara svag. Man ska inte få begära om hjälp av någon och alla ska klara sig. Der är nästan som en folksjukdom. Det är ingen människa som är gjord för att klara sig själv, utan vi är flockdjur och vi behöver hjälp och stöd av varandra. Sedan måste vi lyssna fram det riktiga behovet och jag tror att folk berättar om det om de känner sig tillräckligt trygga. Då tänker jag att vår uppgift, när vi kallar oss själva professionella omsorgsgivare, blir att vara lyhörda så att folk känner sig trygga att berätta om sin verklighet.
Zilliacus menar att de måste få familjerna att känna sig trygga för att de ska våga be om hjälp. Många familjer vågar inte be om hjälp i rädsla för att bli anmälda till barnskyddet.
– Omhändertagandet är som ett spöke, det vet jag, i mångas sinne. Det är ju beklagligt men samtidigt är det så som systemet fungerar, så jag förstår att de kan tänka så.
Zilliacus säger att det är mycket sällan som förebyggande arbete leder till en barnskyddsanmälan. I de få fall som det gör det handlar det om att få mer resurser till familjen då resurserna vid det förebyggande arbetet inte räcker till.
– Det är nog mycket mer av ett spöke än verklighet. Men jag hyser empati med det här eftersom som förälder blir man jätterädd för att bli av med sitt barn, det är det värsta som man kan tänka sig. Jag förstår att det håller folk tillbaka. Jag hoppas bara att vi har ett sätt att möta de här människorna så att de ändå vågar tro på att det finns en bättre lösning än att bara gömma bort de här problemen.
Vad är din hälsning till de här föräldrarna som inte vågar be om hjälp på grund av den här rädslan?
– Om de inte vågar så då vågar de inte. Då är nog hälsningen mer till oss som arbetar, att vi får bli ännu mera trygghetsskapande i det sätt som vi är tillsammans med våra klienter. För klienterna skulle jag tänka så här att försök att gödsla lite det där hoppet som man kanske ändå går med att någonting skulle kunna bli lite bättre.