Astrid Lindgren har sagt att barnen ska respektera sina föräldrar men att föräldrarna också ska respektera sina barn. Om denna ömsesidiga respekt finns behöver man inte så mycket annat för att det ska gå bra i livet.
Denna utvidgade tolkning av det fjärde budordet är central för Lindgrens hela författarskap – att alltid se barnet och att sätta barnens intressen i första rummet.
Ronja Rövardotter utkom år 1981 och var den sista barnbok Astrid Lindgren skrev. Boken filmatiserades omgående och hade premiär redan år 1984.
Fyra år senare (år 1988) fick texten sitt uruppförande på en teaterscen – detta skedde på Svenska teatern i Helsingfors och på premiärkvällen satt författarkollegerna Astrid Lindgren och Tove Jansson i publiken.
Sedan dess har Ronja Rövardotter intagit många teaterscener runtom i världen, och i torsdags var det premiär för Ronja Rövardotter på Åbo svenska teater i regi av Fiikka Forsman, som också kommer att sätta upp pjäsen på Vaasan kaupunginteatteri inom en nära framtid.
Engagemang för naturen
Under 1970-talet hade Astrid Lindgren i allt högre grad engagerat sig i den aktuella samhällsdebatten: än gällde det socialdemokratins misslyckade skattepolitik (den s.k. Pomperipossadebatten), än de svenska husdjurens välfärd och bevarandet av det öppna landskapet i Sverige – ett engagemang som höll henne starkt sysselsatt från mitten av 1980-talet tio år framöver.
I den nyutkomna biografin över Astrid Lindgren, Denna dagen, ett liv, noterar författaren Jens Andersen att Astrid Lindgren pga. djurskyddskampanjen och landskapskampanjen kom att bli en viktig kraft för den gröna rörelsen i Sverige, som vuxit fram i samband med diskussionerna om kärnkraft och folkomröstningen om kärnkraft år 1981.
Naturen och miljön var viktiga för Astrid Lindgren som hade vuxit upp på den småländska landbygden.
I fotoboken Mitt Småland (1987) konstaterade Astrid Lindgren att naturen varit det som gett henne den största glädjen och inspirationen:
”Om någon frågar mig vad jag minns från barndomstiden, så är min första tanke ändå inte människorna. Utan naturen som omslöt mina dagar då och fyllde dem så intensivt att man som vuxen knappast kan fatta det. (---) Stenar och träd, de stod oss nära nästan som levande väsen, och naturen var det som hägnade och närde våra lekar och drömmar.”
I Ronja Rövardotter förenar Lindgren sitt engagemang för naturen och sin syn på barnets rätt att höras.
Ronja Rövardotter på Åbo svenska teater
Det ifrågasättande barnet
Historien utspelar sig i den djupa skogen där två rivaliserande rövarsläkten utkämpar en segsliten maktkamp: å ena sidan har vi Mattis som bor med familj och rövarband i Mattisborgen, å andra sidan Borka som tillsammans med sin familj och sitt rövargäng tagit sin tillflykt i Mattisborgens norra del på flykt undan fogdeknektarna.
I centrum för handlingen står två barn födda samma ovädersnatt, en tjej och en kille som tillhör varsin rövarätt – från allra första stund har de matats med hat mot de andra, ett självuppfyllande och oreflekterat hat som odlats och förts vidare från generation till generation.
Men så småningom kommer Ronja och Birk att förenas av band som inte går att kapa av – deras vänskap utvecklas från de första misstänksamma och trevande blickarna till en slitstark vänskap som visar sig kunna överskrida både Helvetesgap och rasera murar mellan svurna fiender.
Ronjas och Birks vänskap är central för handlingen – det är barnen som ifrågasätter vedertagna seder och bruk, det är barnen som genomskådar de vuxnas osanningar och tillkortakommanden, och det är barnen som visar på en väg ut ur misstro och hat.
Det är också barnen som ger uttryck för den direkta och allomfattande kärleken till naturen och som likt ett slags rousseanska efterföljare bosätter sig i björngrottan för att leva ett så naturligt liv som möjligt – samtidigt är detta samliv en övning i parrelationens dynamik och ett sätt att undkomma föräldrarnas vakande ögon (och Mattis ilska).
Ronja Rövardotter är en av alla dessa starka och självständiga Astrid Lindgren-flickor som utmanar rådande normer och maktstrukturer, en tjej som hatar orättvisor och falskhet.
Den villkorslösa kärleken mellan far och dotter
En annan central relation i berättelsen är förhållandet mellan far och dotter där båda två måste lära sig att släppa taget och att våga lita på den andra.
Ronjas rättframhet och rättsuppfattning skapar en spricka i relationen mellan far och dotter, och fadern Mattis tar t.o.m. avstånd från sin dotter pga. sårad självkänsla och snarstuckenhet: men kärleken mellan far och dotter visar sig tåla allt, den bär allt och den tar inte slut – vad som än händer. Och vilken förälder kan påstå sig vara karl för sin hatt om man inte kan rannsaka sig själv, se sina fel och brister och be sitt barn om förlåtelse?
På ÅST gör Julia Korander en fenomenal och frimodig tolkning av Ronja: hon är kavat och känslig på samma gång, varje skiftning i känsloläge kan avläsas med seismometer i hennes ansikte. Och jo: vårskriket sitter som en smäck och skär genom märg och ben.
Ronjas ”bror” och bästa vän, Birk, görs av en sprudlande och lyhörd Markus Riuttu - tillsammans är Korander och Riuttu som två lekfulla rävungar fulla av upptåg och lek. Samspelet mellan Korander och Riuttu är sömlöst och klockrent.
Överlag gör ensemblen på ÅST ett styvt jobb – Mattisrövarna med Skalle-Per (som görs av en klurig Bror Österlund) i spetsen är fumliga och finurliga, hjärtegoda och ack så handfallna. Capo di tutti capi, dvs. rövarbandets ledare Mattis, blir i Jerry Wahlforss gestaltning till en nyanserad och reflekterande patriark. Hans rådiga och förståndiga hustru Lovis spelas av en följsam Daniela Franzell.
Borkarövarna intar en rätt undanskymd och ackompanjerande roll i föreställningen – med undantag för Borka själv och hans hustru Undis, som görs av en stram Pekka Sonck respektive en parant Monica Nyman.
Mustig och mäktig musik
I scenversionen hör vi Björn Isfälts musik som många i publiken känner igen från Tage Danielssons filmatisering – på Åboscenen klingar sången och musiken mustigt och mäktigt, och för arrangemanget svarar Riddo Ridberg (som också medverkar på scen i rollen som Sturkas).
På sina äventyr i skogen stöter Ronja och Birk på mångahanda faror och rädslor som de ska lära sig möta och bemästra som ett led i att ta steget ut ur barndomen: alla dessa fogdeknektar, grådvärgar, rumpnissar, vildvittror och skumtroll görs av cirkusstuderande vid Åbo Yrkeshögskola, något som sätter sin lilla magiska prägel på föreställningen - inte minst i den stora återföreningsscenen där Mattis och Borkas rövarband förenas genom ett symboliskt gästabud och publiken bjuds på allt från mänskliga pyramider och balansering på bräda till luftakrobatik och jonglering med käglor.
Rent visuellt är ÅST:s version av Ronja Rövardotter ett mångskiftande och lagom skrämmande skogslandskap med variationer i ljus och skuggor, och de omsorgsfulla dräkterna liksom frisyrerna för tankarna både till vikingasagor och Sagan om ringen-filmernas bildvärld.
Mer på temat:
Lyssna på en intervju med Julia Korander inför premiären.