Vardagen är tung men givande för egenföretagare. Monica Fjäder, som driver en klädaffär i Åbo centrum, har varit företagare sedan 1986 och därmed upplevt två ekonomiska kriser i Finland.
– För tio år sedan tycker jag inte det var lika stressigt som det är nu. Människorna är stressade, företagarna är stressade, alla är stressade, säger Fjäder och pekar ut lågkonjunkturen som boven.
– Folk är rädda för sina arbeten, hur de ska få mat för dagen, hur de ska få lånen och hyrorna betalda – men samma funderar ju vi också på. Det märker man också här i Åbo, tomma lokaler överallt och slutförsäljning på slutförsäljning på slutförsäljning. Det är mycket, mycket jobbigt.
Fjäder driver sin affär ensam och har heller inga planer på att anställda personal. Det skulle helt enkelt bli alltför dyrt. Fredrik Johansson äger en skivbutik i Åbo och han hade tidigare en heltidsanställd, men var tvungen att gå över till deltidshjälp för några år sedan.
”Jag älskar mina kunder!”
Antalet enmansföretag växer såväl i Egentliga Finland som hela landet, medan de med fler anställda inte följer samma utveckling. I regionen drivs för tillfället närmare 70 procent av de sammanlagt ca 25 000 företagen av en enda person.
– Tröskeln är hög att ta in den där första anställda och fortfarande få verksamheten att gå runt. Villkoren för arbetsavtal med uppsägningsskydd och annat är tuffa, och många har hela familjen involverad i firman och kan inte riskera alltför mycket, menar Henri Wibom, vd för Egentliga Finlands Företagare.
Fjäder och Johansson berättar att företagarens vardag med långa dagar, i praktiken ingen semester och mycket stress är tung. Men samtidigt även väldigt givande.
– Det är roligt, inte skulle jag vilja göra nåt annat. Jag får stå och höra på musik 9-10 timmar om dagen, sälja och köpa skivor, det är som en hobby man får lön för, säger Johansson som nästa månad ska åka på sin första semester på åtta år.
– Jag måste ärligt säga att jag älskar mina kunder, dom är ljuvliga! Alla har nånting särskilt. Jag är lyckligt lottad hittills, men man vet ju aldrig vad som händer. Det jag hoppas är att jag finns här tills jag blir pensionerad, skrattar Fjäder.