I ett gammalt och vackert hus i Åbo har filmskaparen Chrzu sitt arbetsrum.

På väggarna hänger krucifix och annan religiös symbolik, klackskor, mängder av glittrande kläder, masker, leksaker, sexuellt material och mycket till.

Han är prisbelönt i sin kortfilmsgenre och arbetar med tabun. Chrzu började som serietecknare men har i över tio år enbart arbetat med film.

Antingen älskar eller hatar man det han gör. Jag tycker hans film är läskigt förtjusande och jäkligt rolig.

Carlotta Moore i Chrzus film The contract Bild: Chrzu

I den senaste filmen The Contract kavlar draghemmafrun Carlotta Moore ut sin penis, ser på tv, besöks av Jehovas vittnen, en kåt hund går bärsärk, det viftas med vapen och blod och andra kroppsvätskor strittar.

All sedlighet är som bortblåst och det är visuellt omvälvande och väldigt kul.

– Huvudpersonen i filmen är dragqueen och till dragtraditionen hör en viss smaklöshet.

Chrzus filmer rör sig i gränslandet för det socialt acceptabla och han behandlar teman som vi samhälleligt har svårt att förhålla oss till.

– De finska filmerna har ingen röst, funderar Chrzu som själv ser ett värde i att just ge ett eget perspektiv men visst vill han också chockera.

Drömmar har ingen moral

I Chrzus film The Contract men också Nightsatan and the loop of doom som han gjort tillsammans med Åbobandet Nightsatan så kan man känna av en klar reaction mot samtiden, mot vår skenhelighet och hur svårt vi har med vissa teman som vi istället moraliserar kring.

– En intressant grej som jag stöter på nuförtiden är att vi har en massa regissörer som gör mesiga filmer och sen går hem och ser på Game of Thrones med en massa våldtäkter […] vad är felet, varför gör de inte själva Game of Thrones.

Jesusmask på Chrzus vägg Bild: Sebastian Bergholm/Yle

Chrzu vill ifrågasätta hur man påtvingar filmindustrin en viss moral.

Chrzu oroar sig för att filmpubliken håller på att fördummas. Genom att göra långfilm vill han nå en bredare publik, men är väldigt medveten om hur hans estetiska val gör publiken mindre.

– Jag vet inte vad jag vill, men nog vad jag gillar säger Chrzu då jag frågar honom om sin egen kärlek till pervertioner.

Carlotta, stjärnan i The Contract uppfattas ofta som pervers, men Chrzu betonar att folks inställningar och verkligheten är två olika saker.

Att vi uppfattar dragkulturen som pervers har att göra med att vi sällan går över våra egna gränser och vet vad de vill.

Det handlar om en brist på öppenhet för vissa människor som främst ser sex som något man har i ett rum med lamporna släckta, säger Chrzu.

Uppnådda mål

Att visas på Morbidofestivalen i Mexico var det primära, och uppnådda, målet med The contract men Chrzu siktar på en karriär där han kan fortsätta göra konst, inte bara underhållning.

Han är också nyfiken på hur filmen skulle tas emot i regnbågskretsar.

– Den utmanar också tabuer som finns i den scenen, den är som South Park - provokativ åt alla håll.

Osedlighet i The contract Bild: Chrzu

Man vill inte förändra ishockeyn, bara göra den säkrare. Ishockeyligaklubbarna samarbetar med forskare för att öka kunskapen kring hjärnskador i samband med hjärnskakningar, som i värsta fall kan vara förödande.

Redan 25 diagnosticerade hjärnskakningar på FM-nivå från herrligan till C-pojkarna denna säsong. Totalt 76 förra säsongen, men den siffran innehåller ett stort mörkertal, menar Tiina Laitala-Leinonen.

– Kontakt hör till ishockeyn. Det är inte alls vårt syfte att förändra grenen, betonar Laitala-Leinonen, docent vid Åbo universitet. Vårt syfte är att hjälpa och öka förståelsen.

Smällar hör till ishockeyn – och det vill inte forskningen ändra på. Tom Gilbert och Scottie Upshall, NHL, november 2015. Bild: AFP / Lehtikuva

– I kontaktsporter som ishockey, boxning och amerikansk fotboll är hjärnskakningarna ett växande internationellt problem, konstaterade Henrik Zetterberg som forskar i samma ämnen vid Sahlgrenska akademin i Sverige ifjol.

– Insatsen för den enskilda idrottsutövaren är hög, och listan på spelare som tvingats sluta med livslånga men blir allt längre, sade professorn som inte ska förväxlas med sin namne i NHL.

”Vår uppgift är att stå på bromsen”

Kunskapen om och informationen kring hjärnskador inom idrotten ökar hela tiden. I Finland startade Helsingfors universitet i våras projektet Pää pelissä (sv. Huvudet på spel) med fokus på ishockeyn.

Samtliga FM-ligaföreningar med sina A-, B- och C-juniorlag deltar med avsikten att finna test att fastställa när en spelare som åkt på en hjärnskakning är redo att återvända.

Därtill har Åbo universitet ett eget projekt för att via blodprov genast då en spelare får en smäll i en match kunna ställa hjärnskakningsdiagnosen.

– Hjärnskakningar är en svart box dit man kastar allt möjligt som man inte kan sätta fingret på. Om en spelare fått ett slag i huvudet och har huvudvärk, men man inte ser någonting i magnetbilder, så säger man automatiskt att det är en hjärnskakning.

– Men från en fysiologisk sida, vad betyder det egentligen? Det vet vi inte, konstaterar Laitala-Leinonen.

Docent Tiina Laitala-Leinonen är själv en stor ishockeyvän. Tiina Laitala-Leinonen, november 2015. Bild: Yle/Janne Isaksson

– Därmed behandlas patienter olika beroende var man vårdas. En kan säga att ”vila i 2–3 veckor utan att göra någonting alls”, medan en annan säger att ”direkt du bara kan göra något, gör det”.

– Då lämnar man över ansvaret till idrottaren – och de kan inte ha det ansvaret. Idrottarna vill ju tillbaka så fort som möjligt, då är det vår uppgift att stå på bromsen så det säkert är tryggt.

Resultat om några år

Huvudvärk, trötthet samt försämrad balans- och reaktionsförmåga är några av symptomen i samband med hjärnskador som uppkommer i samband med hjärnskakningar.

Om en spelare i en snabb kontaktssport som ishockey som följd av en hjärnskada tappar i reaktionstid är olyckan lätt vara framme igen. Och om hjärnan då inte återhämtat sig från den förra smällen, kan konsekvenserna vara fatala.

I samband med Pää pelissä-projektet har forskarna testat spelare innan de återvände till isträningen efter sommaren och man följer sedan upp med jämförande test under säsongens gång, framför allt efter smällar.

Testen går bland annat ut på att mäta reaktionstider och balansförmåga. Därtill söker man i Åbo universitets projekt biomarkörer i blodet som omedelbart kunde påvisa en hjärnskakning. Just nu finns inga tillförlitiga tester.

USA är ledande inom forskningen kring hjärnskador inom idrotten, framför allt inom amerikansk fotboll. Dez Bryant och Richard Sherman, NHL, november 2015. Bild: EPA / All Over Press

– Helst igår, svarar Tiina Laitala-Leinonen på frågan när blodprovet, som kan fastslå hjärnskakningar kan stå klart. Men det kommer att ta några år innan vi har tillräckligt med data, vi måste följa med spelarna under en längre tid.

– Olika personer har olika symptom och därför är det viktigt att vi får klinisk erfarenhet om hur rehabiliteringen funkar bäst för den enskilda spelaren. Det är viktigt att inte förhasta sig.

Christoffer Dahlas liv fick en ny riktning i och med en tackling på en ishockeymatch för snart två år sedan. Han känner fortfarande av sviterna, men hockeypassionen har hjärnskadan inte tagit kål på.

– Själva tacklingen minns jag inte. Jag kommer ihåg att vi hade en utvisning i början på den andra perioden och jag sa åt mitt backpar att ”gå du upp till röda linjen, jag söker pucken när motståndarna kastar ner den i hörnet”. Och där blev jag.

Christoffer Dahlas följande minnesbild är från Åbo universitetscentralsjukhus. Medi-Heli hade hämtat honom från ishallen i Pargas och nu flyttades han från intensiven vidare till avdelningen.

Dahla hade åkt på karriärens tredje hjärnskakning i ishockeyrinken. Läkarnas besked till den tidigare juniorlandslagsspelaren var tydlig, trots att de inte direkt kunde förbjuda honom från att fortsätta spela.

– Men dom sa att dom nog inte skulle spela mera, det stod ganska klart. Jag skulle inte behöva få en alls lika hård smäll för att ligga på deras bord igen. Det var väl det enda sättet för att få mig att sluta, berättar Dahla.

– Beslutet var på det sättet lätt att man har barn och familj, man börjar tänka hur illa det kunde ha gått. Nu klarade jag mig ändå på det sättet undan med blotta förskräckelsen.

”Det var det som räddade mig”

En tung rehabiliteringsperiod följde. Smällen hade lett till en mindre hjärnblödning, och vardagen var tung. En enorm trötthet slog in.

– De två första veckorna var jättejobbiga. Fastän jag sov 19 timmar om dygnet kändes det som om jag sovit i fem minuter, minns Dahla tillbaka.

– Sakta men säkert blev det lite bättre, men jag orkade fortfarande inte göra nånting. Att gå fram och tillbaka 150 meter till postlådan kändes ungefär som springa ett Coopertest, man fick gå och lägga sig i ett par timmar efteråt.

Månaderna efter den tredje svåra hjärnskakningen var oerhört tunga för Christoffer Dahla. Christoffer Dahla, ParSports tränare, november 2015. Bild: Yle/Janne Isaksson

– Jag vågade inte gå ut ensam. Antingen var jag tvungen att ha nån med mig, eller så fick jag meddela att nu är jag på väg från punkt A till punkt B, och om jag inte syns till, så får ni börja söka efter mig.

– Jag skulle inte ha klarat det om jag inte haft en så underbra fru och familj som stöttade. Det var det som räddade mig, säger Dahla som också riktar ett stort tack till sin förstående arbetsgivare.

Problemen hindrar inte normalt liv

Förutom den mindre hjärnblödningen fick Dahla ett blåmärke bakom vänster öga, som aldrig kommer att försvinna. Dahla berättar att han i dag är 97-procentigt återställd, men han känner fortfarande av sviterna.

– Förut har jag kunnat bolla med flera saker och ha många järn i elden samtidigt, men nu är jag tvungen att skriva upp saker hela tiden.

– Och närminnet har blivit sämre. Till exempel bytte jag igår lösenord på Netflix, men fem minuter senare hade jag glömt det. Såna saker får man lära sig att leva med.

Och den 29-åriga trebarnspappan Christoffer Dahla lever ett normalt liv hemma i Pargas.

Han orkar förutom ett heltidsjobb på Weber arbeta på sin massagemottagning ett par kvällar om veckan och därtill träna ParSport i ishockeyns division 3.

– Nog drar man sig till hallen, jag är ju nästan här mera nu än då jag spelade själv, skrattar ”Chrisse” som välkomnar all forskning kring hjärnskador inom ishockeyn. Det är jätteviktigt att få rätt vård i rätt tid.

– Inte har skadorna gjort att jag skulle få kalla kårar när jag kommer till hallen. Jag hoppas bara att det som hände mig inte ska hända mina spelare.

Regeringen ska ta tillbaka sina sparkrav på tre miljarder euro inom utbildningssektorn eller avgå. Kravet kommer från universitetsanställda som annars hotar att gå i strejk.

Två namnlistor har på kort tid samlat nästan 2400 namn, bland undertecknarna finns både universitetsanställda och studenter från hela landet.

Pia Maria Ahlbäck är en av undertecknarna på listan med 350 universitetsanställda. Hon är universitetslärare i litteraturvetenskap på Åbo Akademi och hon har på nära håll följt med vad sparandet lett till under senare år. Hon är frustrerad, ja rentav ilsken över regeringens sätt att spara ihjäl undervisningen.

– Det finns ett utpräglat förakt inom regeringen för bildning och högre utbildning. Vi är i en situation där det förutsätts gigantiska nedskärningar. Vad är det som blir kvar av vår verksamhet?

Hon säger att det inte går att beställa färdiga produkter från universiteten och det visar på en oerhörd okunskap om vetenskapligt arbete som kräver koncentration, tankearbete och långsiktighet.

För litteraturvetenskapens del har tidigare sparåtgärder bland annat lett till att ämnet inte längre har råd med timlärare.

Den andra listan har samlat över 2 000 namn. Bland undertecknarna finns bibliotekarier, författare, doktorander och studerande. Åbobon Michaela Albrecht är en av dem. Hon har studerat på Åbo Akademi och slutför nu en trädgårdsmästarutbildning. Hon säger att nedskärningarna påverkar hela samhället.

– Man måste verkligen visa regeringen att det här inte är okej. Nedskärningarna urvattnar vår allmänbildning och möjligheter till vidare utbildning.

Det går inte längre att lita på någon! Det är ett bärande tema i Mia Francks Marlek som avslutar trilogin om maran Mati Creutz.

"Redan då jag skrev den första boken Martrådar visste jag att det är en större berättelse än en enda bok." Det säger åboförfattaren Mia Franck då hon nu har avslutat trilogin, som utspelar sig både i den lilla staden Björknäs och i det magiska Birkenes.

Tankarna bakom trilogin

Mia Franck minns att hela idén till berättelsen om maran började då hon själv satt och skakade om en turistsnöglob från Paris, där snön föll ner över Eifeltornet.

Det var då hon började skriva och hittade en röst. Det hon redan då visste, var att hon ville skriva om en mara i och med att hon tycker att det är en fascinerande mytologisk figur. Maran är liksom många andra kvinnliga varelser inom folktron en rätt missförstådd varelse.

Eftersom det handlar om en trilogi måste hon för varje ny bok tänka ut en ny berättelse för att skruva på det hela. Den första boken måste kunna stå för sig själv, den andra ska ha en cliffhanger och den tredje ska knyta ihop det hela.

I de här berättelserna börjar det hela i lilla Björknäs där maran mest håller till, men hon rör sig mer och mer mot det magiska Birknes, som på sätt och vis finns någonstans under Björknäs. Det hela blir konstigare och konstigare för varje kapitel.

Mia Franck söker helt enkelt något som är mörkare än mörkt och svartare än svart.

En av många inspirationskällor till de här tankegångarna har hon hittat i Stephen Kings it.

Ekenäs eller ändå inte Ekenäs

För läsaren ligger det från början ganska nära till hands att tänka på Björknäs som Ekenäs och en del likheter finns det nog.

Mia Franck säger att hennes egen erfarenhet av Ekenäs handlar om att gå i högstadiet och att det för henne inte var någon trevlig upplevelse.

Då tänkte hon att det måste finns något i vattnet eller någonstans som gör att folk är så otroligt jobbiga. Men efter att ha skrivit av sig det här i tre delar tycker hon själv mycket bättre om Ekenäs än hon gjorde tidigare.

Men hon påpekar att det ändå inte är Ekenäs hon skriver om i och med att det sedan hon gick i högstadiet har kommit in fler städer som hon själv har bott i innan hon flyttade till Åbo. Element till Björknäs kommer också från Vasa, Borgå, Helsingfors och Åland.

Det finns alltid diktatorer

I Marlek får man uppleva ett Birkenäs som lätt för tankarna till någon form av ett stalinistiskt samhälle där ingen kan lita på någon annan och där alla är rädda för varann.

Angiveri, död och pina är element som förekommer i de miljöer där marleken försiggår.

Mia Franck säger att man i alla fall inte behöver gå så långt bak i tiden som till stalinismen, eftersom diktaturer nog finns någonstans hela tiden.

Också i mindre samhällen finns det alltid någon som styr och ställer även om de som gör det inte är lika diktatoriska som hennes egen mörka person Sjur.

Många tror kanske att fantasy är väldigt verklighetsfrämmande, men Mia Franck påpekar att den som skriver fantasy måste ha abnorm koll på verkligheten.

Rädslor av olika slag finns runt oss också i verkligheten och rädsla är något som absolut hör till i mörk fantasy.

Vem läser fantasy?

Mia Franck säger att hon inte skriver för någon speciell grupp människor, även om hennes förlag kategoriserar trilogin om maran som ungdomslitteratur.

Dem hon tänker sig som läsare är unga och ungdomliga och alla andra som är intresserade av fantasy. Hon vet att hennes läsare finns bland folk som är mellan fjorton och åttio år gamla.

Själv är hon mest intresserad av människor och monster eller monstruösa människor och det har hållit i sig sedan hon som tioåring läste Dracula.

Att hon i framtiden skulle hålla sig till genren fantasy är inte någon självklarhet, men hon kommer att fortsätta att undersöka människor och monstruösitet och det mörka.

Vi är alla fantasyfigurer

Den som tror att fantasy är något unikt i finlandssvensk litteratur tror helt fel! Här finns mer av den varan än man kanske tror. Mia Franck påpekar att flera välkända finlsndssvenska författare representerar genren i högre eller lägre grad.

Dem hon räknar upp är Maria Turschaninoff, Hannele Mikaela Taivassalo och Jenny Wiik, som är med i samma podcast grupp som hon själv. Dessutom kan man ju fråga sig vad som egentligen är realistiskt.

Yvonne Hoffman har skrivit spökhistorier, Kaj Korkea-aho är heller inte speciellt realistisk och det hela kanske börjar med Tove Jansson, så det finns en hel del att falla tillbaka på.

Mia Franck konstaterar att finlandssvenskheten i sig kanske är lite obskyr och marginaliserad, så kanske vi är fantasyfigurer hela bunten.

– Man är uppspelt som på julafton, beskriver BUU-klubbsledaren Jontti Granbacka stämningen på årets BUU-turné, som den 19.11 landar i Åbo och Pargas.

Jontti Granbacka, Hanna Enlund, Staffan Gräsbeck och Eva Fyrqvist är helt överens: För en BUU-klubbsledare är årets höjdpunkt att åka ut på BUU-turné och träffa barnen. Och de vet vad de talar om: Granbacka upplever sin sjätte BUU-turné, för Enlund och Gräsbeck är det turné nummer tre medan Fyrqvist är med för andra gången.

– Det är bara helt fantastiskt, man får äntligen träffa alla barn och får responsen, glädjen och skrattet direkt, säger Jontti Granbacka.

– När vi jobbar i studion får vi inte den direkta responsen, det här är egentligen enda tillfället då vi träffar vår publik och får chans att prata med barnen och se alla glada ansikten, säger Hanna Enlund.

Enlund säger att hon varje gång blir lika förvånad och glad över att många barn minns också små detaljer av det de sett på tv.

– I fjol hade jag till exempel en lång diskussion med ett barn om ett hål på mina jeans som han hade lagt märke till en gång på tv.

Tillbaka till studiestaden

Jontti Granbacka och Hanna Enlund har trots sina österbottniska rötter en speciell relation till Åbo.

Hanna Enlund har bott i Åbo, hon studerade vid Novia i slutet av 2010-talet och jobbade efter det på Folkhälsan i Åbo. Jontti Granbacka har en syster som i tiden studerade i Åbo. Granbacka är sladdbarn och var bara fem år gammal när systern inledde sina studier, och han minns hur imponerad han blev av staden.

– Vi besökte ofta Åbo och jag minns att jag tyckte att Åbo borde vara Finlands huvudstad. Och TPS var mitt favoritlag i ligan tills mitt hjärtelag Vasa Sport steg till ligan.

Fint att få uppträda i anrik miljö

Dagen i Åboland inleds med två konserter på Åbo Svenska Teater.

– Det är så roligt att få uppträda på ÅST och insupa den historiska miljön på Finlands äldsta teater, säger Jontti Granbacka.

– Det är en superfin och anrik spelplats, finaste platsen på hela turnén. Det kan bli en kul kontrast med vår barnsliga humor i den miljön, säger Hanna Enlund.

Senare under dagen kör BUU-gänget ut till Pargas i Yle-paketbilen, där det blir ytterligare en föreställning. Efter Pargas bär det i väg mot Sibbo. Hela turnéschemat hittar du längst ned i texten.

Den halvtimmeslånga showen är gratis och avsedd för barn under skolåldern, men äldre barn och föräldrar är naturligtvis också välkomna. Det blir sång och dans tillsammans med barnen. Efteråt får man träffa BUU-klubbsledarna, och dessutom delas BUU-klubbens och Röda Korsets julkalender i traditionellt pappersformat ut.

Livat i bilen

Med 25 föreställningar i Svenskfinland blir det en hel del sittande i bilen, men det hör turnélivet till. Eftersom BUU-klubbsledarna till vardags jobbar på två orter, i Helsingfors och Vasa, är det dessutom en sällsynt lyx att få umgås med kollegerna.

– Det blir väldigt intensivt under de här två veckorna, eftersom vi tillbringar också fritiden tillsammans. Det kan hända allt möjligt när fyra spralliga människor som inte träffas så ofta plötsligt umgås dygnet runt, säger Staffan Gräsbeck.

Också Jontti Granbacka säger att det kan gå rätt livat till under bilfärderna, och kommer med ett så där lagom seriöst förslag:

– Kanske borde man göra en Bakom kulisserna-film om BUU-turnén? Fast den borde nästan ha 18-årsgräns.

Grävarbeten kan störa cyklister och fotgängare i Kuppisparken i Åbo. Staden gräver ett nytt dagvattenrör i parken.

Arbetet inleds vid Kuppis utebad och fortsätter mot Lemminkäinengatan. Arbetet pågår fram till sommaren 2016.

Det blir inga skolstängningar i Salo. Staden har gjort en helomvändning i frågan.

Staden planerade att stänga tre skolor för att spara pengar. Stadsstyrelsen tillkallades ändå till ett extramöte på måndagseftermiddagen. På mötet beslöt stadsstyrelsen att dra bort förslaget om att stänga skolorna i Salo inför stadsfullmäktigemötet.

Orsaken till att man ändrade sig var nyheten om att en ny flyktingförläggning öppnar i Salo. Det är främst barnfamiljer som ska bo på flyktingförläggningen och därför skulle det bli för trångt i skolorna i Salo centrum om skolor nu stängs, säger stadsfullmäktiges ordförande Jorma Elovaara (obunden) i en intervju till Yle Turku.

Det betyder att skolorna i Hajala, Pajula och Tykö får fortsätta med sin verksamhet.

Artikeln uppdaterad 17.11.2015 klockan 10:18 med uppgifter om orsakerna till varför staden inte stänger skolorna.

Som nykomlingens vän och stöd-kursen i Åbo var den fjärde som Röda Korsets Åbolands distrikt har ordnat. Och behov finns för fler.

Det finns ett stort behov av att hjälpa asylsökande som har kommit eller är på väg till Finland. Alla kurser som har ordnats för frivilligarbetare av Röda Korsets Åbolands distrikt har varit fullbokade. Fler kurser arrangeras efter årsskiftet, berättar kursledaren Rebecca Börman.

Omkring 30 hade kommit till Åbolands sjukhus för att höra mer om hur man kan bli vän eller stöd för en eller flera nykomlingar. De flesta deltagarna var unga kvinnor, men också medelålders kvinnor och ett par män.

Hur är man vän?

En vän till nykomlingen gör ett frivilligt och oavlönat arbete. Hen förväntas agera pålitligt, konfidentiellt, neutralt, jämlikt och på den hjälpbehövandes villkor. Det är stora krav, men ger den som ställer upp möjlighet att växa som människa och lära sig nya saker.

Ett bra möte med den man vill stöda och hjälpa kräver lugn och tålamod. Det kräver att man ger det hela tid och att man visar sin uppskattning och respekt för den andra.

Dialogen och en lyssnande växelverkan är viktig och att skapa en öppen och positiv atmosfär.

Vad gör en frivillig och vad gör hen inte

Det gäller att känna till gränserna mellan vad den frivilliga och myndigheterna gör.

Vad gör flyktingkoordinatorn eller -handledaren? Det är viktigt att dra gränser för sig själv, vad gör jag inte?

Välmåendet hos nykomlingen är inte den frivilligas ansvar.

På Röda Korsets kurs ges en hel del konkreta instruktioner för den blivande vännen. Som att slänga sina fördomar i papperskorgen och modigt ta kontakt och gå fram och prata vänligt, lugnt och artigt på svenska eller finska. Att inte ta det förgångna till tals, såvida inte den andra gör det.

Prata om vardagliga saker, erbjud hjälp, men gör inte saker för den andra. Respektera kulturskillnader och var dig själv.

Nu ska en bergbana byggas i Åbo. Stadsfullmäktige i Åbo reserverade pengar för projektet i nästa års budget. Bergbanan, som har fått arbetsnamnet "Fölikulaari", trafikerar mellan Slottsgatan och Kakolabacken.

Bergbanan kostar 2,5 miljoner euro och ska stå klar i slutet av 2017. Av den här summan finansierar Åbo stad två miljoner och statliga Senatfastigheter en halv miljon euro.

Enligt staden är bergbanan ett behändigt sätt att ordna kollektivtrafiken till Kakolabacken, som är knepig för bussar på grund av branta backar och kurviga vägar. I framtiden ska upp till 500 invånare bo på Kakolabacken och därför måste staden ordna kollektivtrafik till området.

Så här ska bergbanan i Åbo se ut. Bild: Idis Design Oy

Bergbanan tar 20 passagerare åt gången. Resan tar endast en minut. Biljettpriset är detsamma som inom den övriga kollektivtrafiken i Åbotrakten.

Bergbanan är automatiserad och har alltså ingen chaufför. Banan byggs av Åbo fastighetsaffärsverk.

• Oona i Pargas efterlyser en sadelstol, en minitrampolin (bredd 100 cm) och en gammal dörr. Ring 040 741 7695.
• Dockhusmöbler och -dockor efterlyses av Helena i Pargas. Ring 0400 683 798.
• Bengt i Pargas bjuder ut Michelin vinterdäck som har suttit på en Toyota (155 x 13), däcken bytes gärna mot kaffe. Ring 0400 931 871.
• Två framdäck till lastbilen (10 x 22,5), det går lika bra med vinter eller vanliga däck! I utbyte finns det verktyg. Ring 0400 862 721.
• Nordlund i Pargas efterlyser en spånsug. Tfn 040 551 1339.
• Thomas i Pargas har vita liljor som han vill bli av med. Ring 0400 223 313.
• Yngve i Nagu efterlyser en fungerande mikrovågsugn. Tfn 0400 579 706.
• En Asea Scandia diskmaskin (45 cm bred) bytes mot 2 pkt Juhla mocca och 2 plattor Fazers blå! Ring Rita i Pargas 040 504 7044.
• Linda i Kimito efterlyser en kokplatta (som lämpar sig för ljustillverkning). Ring efter klockan 17 - 050 587 7214.
• Maria efterlyser garnet Sju bröder Raita där färgerna är olika gröna nyanser. Två små barnsockor saknar 20 varv då garnet tog slut! Ring Maria 044 730 5770.

Ishockeyklubben TPS meddelar att anfallsspelaren Lauri Tukonens hjärnskakning är så allvarlig att han ännu inte kan återvända till rinken. Tukonen tacklades medvetslös i en match i ishockeyligan mellan JYP och TPS den 27 oktober.

Han vaknade upp först i omklädningsrummet, men fördes till sjukhus över natten för observation.

TPS skriver i pressmeddelandet att hjärnskakningen och hans andra skador gör att han är borta tillsvidare för en obestämd tid. Klubben informerar nästa gång om Tukonens tillstånd först då man vet tidtabellen för hans tillfrisknande.

Tukonens hjärnskakning är en av redan 25 diagnosticerade hjärnskakningar på FM-nivå från herrligan till C-pojkarna denna säsong.

Pargasbon Stina Engblom-Colliander är upprörd och också förtvivlad då hon får höra om vanvården och den psykiska misshandeln på Kårkulla i Pargas.

Engblom-Colliander jobbade i nästan 30 år på Kårkulla, och då var etikfrågor viktiga, men hon tycker att de nu kommit i skymundan.

- Både jag och min man Cornelius [Colliander], som sitter i Kårkullas styrelse, har påtalat etiken gång på gång. Men styrelsen har varit för lite intresserad av fältet. Det är så mycket administration som kommer i fokus.

Engblom-Colliander är medlem av Kårkulla samkommuns fullmäktige och sitter som andra viceordförande i presidiet. Inom ledningen och i styrelsen har det naturligtvis talats mycket om fallet med Sagaboendet, men samtidigt har det också talats om nedskärningar, kostnadseffektivitet och oro för framtiden.

Det har förts fram åsikter att Yle borde berätta vilken enhet som är misstänkt för vanvården och den psykiska misshandeln, så att alla brukare, anhöriga och personal inte behöver vara oroliga. Men Engblom-Colliander har också förståelse för att vårdarna är rädda för sina jobb och att de berättat om det här anonymt.

- Det finns alltid enstaka fall som sprider omkring sig en farlig stämning på en enhet, och då måste enhetsförmannen ta i, säger Stina Engblom-Colliander. Och om inte enhetsförmannen är tillräckligt stark så måste cheferna reagera. Jag tror att där nog är en hel del att göra.

Det är inte första gången Kårkulla anklagas för att behandla sina brukare illa.

Yle Östnyland kunde i augusti 2014 avslöja ett fall av misshandel och vanvård vid Sagaboendet i Sibbo.

Det fallet har nu gått så långt att det har lett till att två personer åtalas för tre fall av misshandel. Personerna har jobbat som vårdare vid Kårkulla.

Händelserna avslöjades av Yle då fyra vårdare, som jobbat vid Sagaboendet under olika tidpunkter de senaste åren, berättade om missförhållandena. De talade alla om att vårdare saknar respekt för klienterna, om bristande vård, mobbning, fysiskt våld, förtal, fult tilltal och brist på arbetsmoral.

Där hade det talats om problem redan ett par gånger tidigare. Både brukare och anhöriga hade 2010 kontaktat organisationen De utvecklingsstördas väl, som skrev en rapport till justitieombudsmannen.

Anhöriga tog också kontakt direkt med Sibbo kommun. Då berättade Kårkulla samkommuns dåvarande direktör Märta Marjamäki att man nog hade haft diskussioner om förhållandena.

Men först efter att Sibbofallet blev uppmärksammat av Yle så gjordes tre utredningar; av Regionförvaltningsverket, av polisen och av Kårkulla internt.

Regionförvaltningsverket prickade både Sagaboendet och hela Kårkulla för osakligt bemötande och allvarliga försummelser i vården. Dessutom fick Kårkulla kritik för sin bristande egenkontroll.

Och i våras kunde Yle berätta att läget på kort tid hade blivit betydligt bättre på Sagaboendet. Kårkulla samkommun har jobbat hårt med att återfå förtroendet efter det kaotiska läget på sensommaren 2014. Alla är inte nöjda och övertygade ännu, men Kårkulla fick då gott betyg för sitt jobb så långt.

Polisens utredning ledde ändå till att två vårdare nu står åtalade för misshandel. Fallet vid Sagaboendet i Sibbo togs upp till huvudbehandling i Östra Nylands tingsrätt på tisdagen.

Myndigheterna överväger att utreda uppgifterna om vanvård vid Kårkulla i Pargas. Yle Åboland berättade på måndagen att två anställda i Pargas bevittnat flera fall där brukare vid Kårkulla behandlats illa.

Enligt Regionförvaltningsverket i sydvästra Finland, som är den övervakande myndigheten när det gäller vårdfrågor i landskapet, har man bekantat sig med nyheten. Nu funderar man på hur ärendet går vidare – bland annat ska länsläkaren kopplas in. Beslut om fallet leder till en regelrätt utredning fattas inom kort.

Enligt Regionförvaltningsverket krävs det inte en officiell anmälan för att myndigheten ska granska verksamheten vid Kårkulla. Regionförvaltningsverket kan själv starta en utredning på basen av till exempel en nyhet.

De två vårdare som Yle har talat med vittnar om flera fall där personer med funktionsnedsättningar utsätts för psykiskt våld och vanvård.

I ett liknande fall vid Kårkullas enhet Sagaboendet i Sibbo i fjol var Regionförvaltningsverket inkopplat i utredningen. Bland annat fick ledningen för samkommunen flera anmärkningar om vården vid enheten.

En ny infektionsorsakande bakterie har observerats bland fästingar på Själö, uppger Åbo universitet. En infektion kan orsaka återfallsfeber och infektionen är svår att identifiera.

Enligt universitetets pressmeddelande har man tills vidare inte diagnostiserat patienter med just denna form av sjukdomen i Finland.

Fästingar som burit på de infektionsorsakande bakterierna Borrelia afzelii, B. burgdorferi, B. garinii, B. valaisiana och B. miyamotoi hittades under undersökningen. Den sistnämnda Borrelia miyamotoi har inte påträffats i Finland tidigare.

Bakterien kan orsaka så kallad Lyme-borrelios, men infektionen orsakar inte det kända ringformade utslaget kring bettet, vilket gör det svårare att identifiera en infektion.

Universitetet berättar att man endast fann så kallade vanliga fästingar i samband med undersökningen. Taigafästingar hittades inte i den åboländska skärgården.

Undersökningen har publicerats i den internationella publikationsserien Ticks and Tick-borne Diseases.

Katedralskolan i Åbo har ställt in en kommande studieresa till Paris för franskstuderande i skolan, bekräftar rektor Marianne Pärnänen till Yle Åboland. Resan skulle gå av stapeln i april 2016.

- Vi har följt med läget i Frankrike och enligt det som myndigheterna säger nu kommer inte terrorhotet att gå över inom en nära framtid, säger Pärnänen.

Beredskapen i hela Frankrike är höjd efter terrorattackerna på fredag. Trots att studieresan skulle ske i april 2016 bestämde sig Katedralskolan för att i god tid avboka resan.

- I sista hand är det fråga om elevernas välmående, konstaterar Pärnänen.

Katedralskolans rektor Marianne Pärnänen (arkivbild). Marianne Pärnänen Bild: Yle/Annika Holmbom

Resan var menad för franskstuderande i skolan och två lärare skulle ha rest med gruppen. Enligt Pärnänen väckte beslutet reaktioner bland eleverna.

- Jag har hört att vissa spontana reaktioner var sådana som inte höll med oss, berättar Pärnänen.

- Det är ändå frågan om en så pass allvarlig situation att vi inte vill ta chanser, fortsätter Pärnänen.

Anklagelserna om vanvård vid Kårkulla i Pargas tas emot med bestörtning i samkommunens styrelse. Enligt styrelseordförande Veronica Hertzberg borde de vårdare som berättade om oegentligheterna nu träda fram.

- Det är viktigt att vårdarna som reagerat på vanvården träder fram och berättar om sina upplevelser för ledningen. Det är svårt att jobba vidare och ta itu med frågan då man inte vet den exakta enheten där vanvården förekommer.

- Jag tolkar det som ett misstroende mot ledningen att vårdarna valt att berätta om oegentligheterna i media före cheferna fick ta del av informationen.

"Viktigt med bra bemötande"

På styrelsemötet i dag, tisdag, blev det en hel del diskussion kring fallet.

- Nu utreder vi vidare vem det gäller och hur utbrett fenomenet är. Det gäller att gå in i enheterna och jobba med verksamhetskulturen. Klienterna är beroende av personalen och därför är det viktigt med ett bra bemötande.

Hertzberg berättar att introduktionen i arbetet är viktig när nya anställda börjar jobba på Kårkulla.

- Det är viktigt att nya anställda får en helhetsbild av etiken inom vården.

Efter det uppmärksammade Sibbofallet ifjol har man på Kårkulla fäst stor uppmärksamhet på fortbildningen poängterar Hertzberg.

- Nu måste vi reda ut om det handlar om illamående bland personalen och om det finns en kultur på den berörda enheten som vi måste jobba med.

Bristen på behöriga vårdare är problematisk men Hertzberg upplever att Kårkullas vårdare har de kunskaper som krävs. Däremot har de hjälpare som anställs av Kårkulla inga behörighetskrav.

- De kan råka ut för olika slags situationer - men där har Kårkulla ett ansvar att se till att de har de rätta verktygen för jobbet.

Ebenezer Scrooge är en riktigt snål, elak och sur jävel. Han driver en godisbutik, och tycker om julen av en enda orsak - det är bästa godisförsäljningssäsongen. Annars finns det inget att glädja sig över under julen.

Men i Åbo Stadsteaters och Solbalettens regi är Charles Dickens En Julsaga ett färgsprakande ögongodis. Scrooge lär sig förstå julens glädje och fröjd med hjälp av såväl mjuka godisvarelser som pastellfärgade andar.

Pjäsen regisseras av Satu Rasila och Urmas Poolamets, som också gjort koreografin. I huvudrollen ses Petri Rajala.

Julklassikern En Julsaga har premiär 19.11 i kulturcentret Manilla i Åbo. Pjäsen ges till nyår. Många föreställningar är på dagtid, och i första hand avsedda för skolklasser, men teatrarna berättar att pjäsen lämpar sig för alla från sex år uppåt.

Finlandssvenskarna vet för lite om varandra, okunskapen och fördomarna är många. Därför bjuder Christoffer Strandberg varje vecka på informativa inslag om olika orter i Svenskfinland baserade på egna erfarenheter, rykten och objektiva sanningar.

Pargas är bäst, ingen protest. Seriöst, ingen protest!

Det var en gång för länge länge sen, år 2009,
i ett land långt, långt, härifrån, nämligen Åboland,
en kommunsammanslagning...