![]()
Vår oro för framtiden gör att vi vänder oss inåt, är rädda för att vi ska falla mellan stolarna och hamna utanför samhället. Den här oron, och ilskan som den leder till, kunde också användas för att få stopp på den här samhällsutvecklingen. Ett gemensamt nej, vi vill ha lite lugn och ro nu, tack.
Jag tror jag inte är ensam om att vakna någon gång på småtimmarna och oroa mig över arbete och ekonomi. Kanske har jag gjort felaktiga och dumma livsval som jag nu får sota för. Kanske är jag redan nu är för gammal, har sumpat mina chanser. Tänk om jag hamnar utanför allt, utanför arbetsmarknaden? Jag känner på riktigt ångest över det där, att bli utslagen. Trots att jag, just nu, lever ett både bekvämt och på en mängd sätt privilegierat liv.
Jag och mina bekymmer
Det jag tänker på sedan, när ångesten lagt sig lite, är hur otroligt självcentrerade mina bekymmer är. Allt handlar om MIG, MIG, MIG. Hur mitt liv ska gå ihop, hur jag ska fixa saker, hur jag ska välja, hur jag ska trygga en utkomst. Det jag ligger och hoppas innerligt på är att saker ska ordna sig för MIG, att min livssituation ska stabilisera sig, så att JAG kan pusta ut.
Det jag märker när jag snackar med många av mina bekanta är hur trötta de är (en del är akademiker, andra inte). Trötta på att vara strategiska, trötta på att tänka på livet som en bana där det gäller att hålla huvudet ovanför vattenytan, trött på att vara en som kanske kan förlora, bli en förlorare, en sådan som fattat tokiga beslut och som nu får betala för det.
Slutar klaga och börjar tänka strategiskt
Många har vant sig vid att försöka leva med en situation som kräver uppoffringar – där livet bökas om eftersom dagens arbetsliv kräver det. Många har också lärt sig tänka att det här är alldeles normalt, det är så det måste vara i dagens Finland där den ekonomiska krisen aldrig tycks ta slut. Arbete är inte något som serveras bara sådär. Den som klagar är bara bortskämd och har orealistiska förväntningar. Det gäller att välja smart och att inte göra misstag eller felbedömningar.
Det där strategiska tänkandet förvandlar mig till min egna lilla livscoach där jag försöker klura ut hur jag ska försöka att inte ställa till det för mig (och de mina).
Kanske har du valt en utbildning som inte är attraktiv på arbetsmarknaden. Kanske har du skaffat barn. Kanske har du gamla och sjuka föräldrar. Kanske har du varit arbetslös länge och försöker få något slags sysselsättning. Kanske tog du ett mellanår. Kanske bytte du bransch. Kanske jobbade du med det som fanns tillgängligt just då, och nu är det dags att söka sig till något annat, om det går.
Sedan blir jag min egen livscoach
Det där strategiska tänkandet förvandlar mig till min egna lilla livscoach där jag försöker klura ut hur jag ska försöka att inte ställa till det för mig (och de mina). Jag börjar titta på mitt liv utifrån, utifrån manövrerandet, att hålla mig flytande, på banan och kanske samtidigt göra just det som jag vill göra, som jag drömmer om.
Tänk på hur de som vågat satsa på sin dröm, som det heter, oavsett om det är en ny utbildning eller ett eget företag, bemöts med en ytterst begriplig beundran: tänk att du vågade, tänk att du satsade! Men det finns också de som satsade, och där det sket sig: utbildningen som inte ledde till något, företaget som inte gick runt, det nya, spännande jobbet som visade sig vara en mardröm.
Problem heter numera utmaning
Ett rådande tankesätt nu är att varje form av livstrassel ska ses som en positiv utmaning. Frustration kan du alltid lära sig något av, växa av, utvinna personliga livskompetenser ur. Det som glöms då är att människor emellanåt går sönder i sin trötthet. Blir förhärdade, cyniska. Några ger upp helt och hållet.
Men visst är det positiva tänkandet bättre än att misslyckanden skambeläggs och tystas ner. Visst är det bra att tänka att en motgång kan vara en utmaning, speciellt om motgångarna inte slätas över. Och om det finns strukturer som gör att fallet, om du misslyckas, inte blir så hårt.
Många övertygar också sig själva att för mycket arbete, för lite arbete, inget arbete alls, osäkert arbete är ett rent personligt öde där det gäller att bita ihop. Ständigt, ständigt påminna sig själv om att du åtminstone DRÖMMER stort. Att du är hungrig, motiverad, passionerad, driven – att du åtminstone är med, att du har potential.
Tanken om potential är, också den, begriplig. En känsla av maktlöshet som många bär på – att ditt liv stakas ut enligt hur det ekonomiska läget ser ut just nu eller enligt marknadens nycker – vänds ofta till en önskan att åtminstone ta makten över sitt eget liv. Att jag ska kunna navigera bland omständigheterna och förverkliga mig själv, gör det jag vill och utveckla mig själv. Och därför måste jag vara smart.
Vill bara ha lite lugn och ro
Vårt samhälle: individualiserade drömmar, individualiserad oro.
Det snackas mycket om bubblor nuförtiden. Men frågan är om det inte är de här bubblorna vi ska vara riktigt oroliga för. Bubblorna där verkligheten och vardagen krymper ihop till mitt eget överlevnadsprojekt, Överlevnad Ab. Mitt liv som jag ska försöka krafsa ihop medel till på något vis. Och helst drömma stort på vägen, vara passionerad.
Tröttheten som jag ser hos många, inklusive mig själv (en trötthet som blandas med iver att ta itu med specifika saker som är meningsfulla), hänger i många fall ihop med en önskan om att bara få en lite lugnare period, lite andrum, lite trygghet och utrymme att tänka över vart en är på väg. Ett ögonblicks lugn och ro där paniken inte ligger omedelbart på lur.
En jobbsmula är bättre än ingen smula alls.
Den här tröttheten kan lätt leda till nostalgi, att längta tillbaka till ett, kanske påhittat, tidigare samhälle där livet var mindre osäkert. En nostalgi som för all del också syns i politiska partiers utspel.
Jag skulle också säga så här: Det är denna önskan om lite trygghet som gör oss sårbara idag. Ja, till och med, exploaterbara som arbetskraft (och konsumenter). Vad gör jag inte för att få ett lite stabilare arbetskontrakt, en lön jag kan leva på eller ett vikariat som åtminstone kanske öppnar några nya dörrar? Eller ja till och med ett litet inhopp där staten betalar arbetsgivaren för att hålla mig sysselsatt är bättre än ingenting, möjligen öppnas en dörrspringa. En jobbsmula är bättre än ingen smula alls. Tänker vi.
Och jakten på smulorna sätts kontinuerligt i system, bland annat helt nyligen genom att arbetslöshetsstödet ska göras beroende av att du varit aktiv som arbetssökande genom att arbetslösa ska intervjuas (av konsultföretag) med tre månaders mellanrum. Samtidigt sänks både tiden och summan för det inkomstbundna arbetslöshetsunderstödet. Pressen hårdnar.
Vem som helst kan falla mellan maskorna
Många av oss är oroliga för framtiden. Det som kanske är ännu allvarligare är att många bär på en känsla – eller snarare en riktig erfarenhet – av att vem som helst kan sjunka ner, vem som helst kan förlora. Det här skapar rädsla och framför allt, lydnad. Det är bäst att ställa sig i ledet och försöka göra sig anställningsbar, anpassningsbar och försöka fixa en dräglig situation åt sig och de sina.
Där jag ligger där i sängen under vargtimmen och orosmolnen blommar upp över alla proportioner börjar oron vändas över i ilska. Ilska över att känna sig maktlös, ilska över att känna sig utelämnad. Jag tänker att det kan finnas något produktivt i den ilskan. Kanske kan den vändas till ett försök att förstå och kämpa mot villkoren som gör att vi inte bara känner oss utan också blir maktlösa och utelämnade åt exempelvis vilka jobb som det för tillfället finns efterfrågan på.
"Här är vi igen"
Härom veckan deltog jag i den partipolitiskt obundna folkrörelsen Joukkovoimas demonstration mot regeringens nedskärningspolitik. Demonstrationen syntes inte så mycket i medierna, trots att kring 4000 människor deltog. Nu är det uppenbarligen så, att det knappast är regeringen som skapat den livsoro som jag försökt beskriva. Det är en följd av en lång process av strukturella förändringar och politiska beslut. Men regeringens nedskärningspolitik drar den här oron till sin spets.
...nej, nu räcker det, nu ska livet inte stramas åt mera, nu ska livet inte bli mera osäkert, nu får fattigdomen inte breda ut sig.
På demonstrationen upplever jag att människor, unga som gamla, samlas kring vad som närmast kan beskrivas som vrede över en samhällsutveckling som lett till att allt fler hotas av fattigdom. “Täällä ollaan taas”, här är vi igen, säger en äldre dam till en bekant när vi står och väntar på att demonstrationen ska börja. Hon säger det i en ton som glimmar av svart humor, men också en seg kampvilja. Jag kan inte förklara riktigt, men jag blir väldigt berörd av den där helt korta, torra frasen, samförståndet mellan de två äldre damerna om att vi inte får ge upp.
I demonstrationen framställdes inga avgörande svar på vad en alternativ väg kunde vara. Avsaknaden av fantasifulla alternativ och kärnfulla krav är visserligen riktigt bekymmersam. Samtidigt är det viktigt att människor ger sig ut på gatorna och gemensamt säger att nej, nu räcker det, nu ska livet inte stramas åt mera, nu ska livet inte bli mera osäkert, nu får fattigdomen inte breda ut sig. Att inga nya alternativ läggs fram tror jag också är ett symptom på just det här att många upplever sig behöva en stunds lugn och ro.
En sådan tid kan också innebära en tid att tillsammans fundera och agera kring vart vi är på väg.
Text: Mari Lindman, filosof.