Ett varningsmeddelande har utfärdats om en brand på en avfallscentral i Åbo. Enligt räddningsverket sprider sig röken vida omkring i Åbo och Reso. Invånare uppmanas undvika att vistas utomhus och stänga av ventilationen.
En större brand bröt ut på Ekopartnerits hanteringsanläggning på Travarvägen 40 vid halvsextiden i morse. Ett varningsmeddelande utfärdades vid sjutiden på fredagen med en uppmaning till invånarna om att de ska undvika att vistas utomhus, stänga av ventilationen och invänta meddelande om att faran är över. Röken är inte livsfarlig, men kan vara skadlig för känsliga personer.
Områden som berörs av meddelandet är Oriketo, Hallis, Räntämäki, Kärsämäki, Kastu, Runosbacken och Reso, meddelar Egentliga Finlands räddningsverk. Under dagen växlar vindarna och även Urusberget och Starrbacka har drabbats av röken.
Svårsläckt hög
Enligt Kari Alanko, Räddningsverkets chef på plats, är branden nu under kontroll, men är svårsläckt. Förutom rök har också glödande partiklar spridit sig i omgivningen. Branden täcker ett område på 100 gånger 150 meter och högen är ungefär 5-6 meter hög. Materialet består av blandat hushållsavfall som var avsett för energiutvinning.
Tre brandbilar står framför en brinannde soptippBild: Yle/Tobias Bergmaneldsvådor,brand- och räddningsarbete,rök,Ekopartnerit Turku
Pyr sedan torsdagen
Alanko räknar med att släckningsarbetet pågår till kvällen. Kring 30 brandbilar är på plats och de assisteras av grävmaskiner. Redan på torsdagen var elden lös i högen och de anställda på anläggningen försökte släcka branden. Under natten åkte en brandbil till anläggningen och på morgonen kallades flera enheter till platsen. Enligt Alanko har den pågående branden ingen koppling till branden tidigare i veckan.
Också i onsdags var elden lös i Toppå med hälsofarlig rök i luften. Då brann det vid den kommunala avfallscentralen endast några hundra meter i från Ekopartnerits anläggning. Eftersläckningsarbetet pågick då hela natten och fortsatte på torsdagen.
Rökpelare under brand i Toppå i Åbo. Bild: Yle/Eino Kossilabrand i toppå i åbo
En brand uppstod i en lägenhet i Lundo på torsdag kväll. En person omkom.
Räddningsverket larmades om branden strax innan klockan 19 på torsdag kväll. Det brann i en lägenhet på lägsta våningen i ett höghus med fyra våningar.
Räddningsverket släckte branden. Lägenheten totalförstördes och en person omkom i branden.
Räddningsverket och polisen utreder orsaken till branden.
Polisen misstänker att en del av de bränder som har härjat i Åbotrakten under de senaste dagarna kan vara anlagda.
Det senaste fallet är från idag, fredag, då en en stor avfallshög fattade eld på Ekopartnerits avfallscentral vid Travarvägen. I onsdags brann det på den kommunala avfallscentralen i Toppå intill Ekopartnerit och i torsdags eldhärjades ett stort lagerutrymme i Reso.
Dessutom brann flera sopkärl under helgen i närliggande Räntämäki och Runosbacken.
- Det finns inte en naturlig förklaring för åtminstone en del av bränderna. Därför är det möjligt att en del bränder kan vara anlagda. Det har skett flera bränder i sommar och nu har takten ökat. Det här är inget sammanträffande, tror utredningsledare Veli-Matti Soikkeli på polisinrättningen i sydvästra Finland.
De preliminära undersökningarna kring bränderna har inletts, men polisen kommer att utreda samtliga bränder som en helhet.
- I åtminstone en del av bränderna finns det skäl att utreda dem som anlagda. Tillsvidare finns inga ögonvittnen till händelserna, säger Soikkeli till Yle Turku.
Åbo regatta drog igång på torsdag. Men det var för vindstilla på Erstan och den första kappseglingen avbröts.
- I princip har det ju gått bra men det var ingen vind och tävlingen avbröts efter ungefär sex timmars segling så det kändes lite obehagligt. Annars var det väldigt fint och soligt väder, men vi skulle ha behövt mera vind, säger Hasse Karlsson som med besättning deltar i regattan.
Åbo regatta är en av deltävlingarna i den nordiska cupen Baltic Classic Masters och samtidigt Finlands hundraårsregatta som Airisto segelsällskap ordnar. Baltic Classic Masters består av fyra deltävlingar i Stockholm, Sandhamn, Åbo och Helsingfors.
- Båten som vi tävlar med är byggd i mahogny år 1967. Det är egentligen den första moderna åttan i världen, alltså en båt som har separat köl och roder. Det är en fin och snabb båt, säger Karlsson.
En segelbåt påbörjar förtöjning vid en brygga. Bild: Yle/Tobias Bergmansegelbåt,Baltic Classic Masters
Joakim Håkans berättar att det var Airisto segelsällskaps kommodor Markus Blomqvist som tyckte att Åbo båtvarv skulle vara ett ypperligt ställe för att ordna regattan eftersom varvet också har varit byggnadsplast för en hel del av båtarna.
- Det är 17 båtar som deltar och det är helt okej för att vara första gången men vi försöker göra det här till en tradition och vi kommer säkert att se flera båtar i framtiden när folk får hör hur vi har haft det här.
En förtöjd segelbåtBild: Yle/Tobias Bergmansegelbåt
Kriterierna för båtarna som deltar är att de ska vara byggda i trä före 1970.
Henrik Wilander deltar med besättning från Sverige och tycker att regattan har varit bra arrangerad hittills och tycker det är bra fart i klassikerseglingen.
-Det är alltid kul att ha något mål under semestern så vi brukar alltid delta i någon regatta. Båten vi tävlar med är en skärgårdskryssare byggd 1921. Vi köpte henne 1997 och vi har renoverat henne i 19 år. Vi sjösatte henne förra året.
Startlinjen är vid Viittakari i närheten av ön Stora bocken. Den som är ute på Erstan kan se båtarna där under hela dagen tills de kommer in för kvällen. Efter klockan 17 på torsdag till lördag borde de vara tillbaka för beundran på varvet.
Humöret var på topp bland deltagarna trots den uteblivna vinden.Sex besättningsmän avnjuter champagne i en förtöjd segelbåt. Bild: Yle/Tobias Bergmanregattor,Åbo båtvarv
Den tredje stora branden i Åbotrakten under den här veckan är nu under kontroll. Men släckningsarbetet fortsätter ännu länge vid Ekopartnerits avfallscentral vid Travarvägen.
Kari Alanko, Räddningsverkets chef på plats, säger att varmare temperaturer ofta innebär mer jobb för dem. Men enligt honom är det ett undantag att tre så här pass stora bränder har skett under samma vecka i Åbo.
- Förhoppningsvis hittar man en förklaring till bränderna. Polisen inleder utredningarna så fort allting är släckt. Det här är ett utdraget arbete eftersom sophögarna är enorma, säger Alanko.
Det omfattande släckningsarbetet förväntas pågå sent in i kvällen. Med grävmaskiner sprider man ut högarna över soptippen och släcker samtidigt.
- Vi har några grävmaskiner som röjer och brandkåren släcker högarna. Arbetet går ut på att röja och släcka om vartannat. Vi kommer att hålla vakt här hela natten, säger Alanko.
Varför är det så många bränder i Åbo just nu?
- Om man skulle veta. Det är verkligen ett undantag att det sker så mycket just nu.
Efterarbetet pågår länge
Juho Hämäläinen, verkställande direktör för Ekopartnerit, säger att de tillsvidare inte tar emot avfall, samt att deras kundservice är stängd.
- Vi har framöver personal dygnet runt. Vår egen personal är på plats tills branden är släckt fullständigt och det inte längre finns några brandhärdar kvar.
Enligt Hämäläinen fortsätter efterarbetet av branden ännu långt in i nästa vecka. Avfallet som brinner är energiavfall, det vill säga hushållsavfall med papper, plast, paff och trä. Röken är inte livsfarlig, men kan vara skadlig för känsliga personer. Det finns inte farligt problemavfall i högarna som brinner.
Hämäläinen säger att de ännu inte kan bedöma hur stor ekonomisk förlust branden innebär för Ekopartnerit.
- Vi återkommer med de ekonomiska effekterna när vi fått branden under kontroll, säger Hämäläinen.
Flera enheter har varit på plats hela dagen vid sopcentralen.Brandbil står vid port till avfallscentral, rykande avfallshög brinner i bakgrunden. Bild: Yle/ Linus Hoffmanbrand i ekopartnerit i åbo
I de ryska tegelstenarna avslöjas hur människor är både sviniga och sympatiska, hur mycket vi inte vet om varandra och varför det så ofta har gått åt skogen för Ryssland. Dessutom är de ett bevis på att god litteratur besegrar sina författare, säger Rysslandskorrespondenten Anna-Lena Laurén.
Läsutmaningen i juli gäller ryska klassiker på minst 500 sidor, böcker som fortfarande ingår i allmänbildningen i vårt östra grannland. Men om romanerna är så insiktsfulla och folk läser den - varför ser det ryska samhället ut som det gör?
Den finlandssvenska läsutmaningen 2017Bild: AOP / Ullstein bild / Yle / Petter Sandelinläsutmaning,2017
Enligt Rysslandskorrespondenten Anna-Lena Laurén beror det på att klassikerna hjälper en att förstå det ryska samhället, men inte nödvändigtvis att förändra det.
- När jag själv flyttade till Ryssland var det just genom klassikerna som jag lärde mig förstå en massa saker - allt från uttryck som folk använder i dagligt tal, till olika människotyper som man stöter på. Jag vet inga andra författare som kan beskriva människor så att man alltid har träffat dem i verkligheten, även om böckerna är skrivna för 150-200 år sen!
Den ryska flaggan vajar i vinden med blå himmel och några moln i bakgrunden.Bild: MostphotosRyssland,flaggor,Rysslands flagga
Som exempel nämner Laurén Oblomov, titelfiguren i Ivan Gontjarovs roman från 1859. Han är en gubbe som bara ligger på sängen hela dagarna och förkroppsligar ett ryskt sinnestillstånd.
- Under tiden som boken skildrar levde adeln över sina tillgångar och gjorde inget för att reformera samhället, vilket gjorde att allt bara kollapsade - och just den inställningen är en av orsakerna till att det ibland gått åt skogen för Ryssland.
Andra exempel på det förkroppsligas av två figurer i Lauréns favoritroman Anna Karenina (1873-1877) av Lev Tolstoj.
Där möter vi Stiva, Anna Kareninas bror, en livskonstnär som bedrar sin fru med barnens guvernant och slösar bort hennes förmögenhet, men som ändå lyckas framstå som sympatisk i all sin löjlighet.
Anna Karenina av Lev Tolstoj.Bild: Ylva Perera/YleAnna Karenina,Lev Tolstoj
Stivas motsatt hittas i godsägaren Levin, som av många anses vara Tolstojs alter ego. Han vill reformera och göra samhället bättre genom att involvera de livegna bönderna i beslutsprocesserna gällande arbetet på gården.
- Det är bara det att de inte alls vill! De vill att lillefar ska bestämma allt, de har aldrig varit med om något annat system. Det är otroligt komiskt och fint skildrat hur de har svårt att närma sig varandra eftersom de lever i helt olika världar.
Litteraturen roar mer än sporrar till förändring
Eftersom litteraturläsningen har en självklar plats i skolundervisningen redan från ung ålder - när intervjun sker har Anna-Lena Laurén nyligen besökt en vän i Sankt Petersburg vars åttaåriga son ska läsa nitton sagor och lära sig fyra dikter utantill över sommaren - är den väldigt närvarande i vardagen.
- Jag tror det är väldigt bra att tvingas läsa också sånt man inte förstår - alltid stannar något kvar och man förstår det kanske senare. I Ryssland är det inget tecken på elitism eller hög utbildning att ha läst klassikerna och det ger samtalen en annan dimension. Folk kan relatera till saker på ett annat sätt än i Finland, och det är jätteroligt.
Krig och fred läses av alla i de ryska skolorna.Leo Tolstojs klassiker Krig och fredBild: Lasse Grönroos / Svenska Ylekrig och fred
Litteraturen - både klassikerna och den samtida - hjälper också folk att hantera problemen i det ryska samhället.
- Jag besökte Vitryssland, där litteraturkulturen är densamma som den ryska, för ett år sen, och det första folk gjorde var att plocka fram Svetlana Aleksijevitjs böcker och säga “hon skriver om oss”. Folk upplever en enorm tröst i att bli beskrivna, att någon sätter fingret på något som handlar om dig, men som du inte har kunnat formulera själv.
Många av de ryska klassikerna, framför allt av Tjechov och Gogol, handlar om problem som varit eviga i Ryssland, som korruption och tjänstemannaväldets godtycke.
- När man läser Gogol tänker man bara hjälp, det har gått 200 år och ingenting har ändrats! Men det fina med just Gogol och Tjechov är att de alltid är på den lilla människans sida.
Scen ur filmatisering av Gogols berättelser.Kohtaus tv-teatterin näytelmästä Reviisori.Bild: Yle kuvanauhaLeo Jokela,Vesa Mäkelä,Matti Oravisto,Jukka Sipilä,Oiva Lohtander,Nikolaj Gogol,1975,tv-skådespel
Kan litteraturen också ge kraft att förändra samhället, eller handlar det mer om att ge tröst och bekräfta problemen som finns?
- Det är nog mer det sistnämnda, många i Ryssland tror att det är så här överallt, men det kan man ju inte beskylla litteraturen för. Det är svårt att förändra ett samhälle som Ryssland, därför blir känslan mer att jag kan inte göra något åt det, men jag kan åtminstone skratta åt det! Det är ryssar väldigt bra på. Samtidigt ska man inte heller säga att saker aldrig kommer att förändras, men det tar tid.
Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov.Bild: Ylva Perera/YleFjodor Dostojevskij,Brott och straff,Idioten,Bröderna Karamazov
Hur är det ur ett finländskt perspektiv - kan de ryska klassikerna utmana de fördomar som finns, eller cementeras de?
- Både och! Litteraturens uppgift är ju inte att ta bort fördomar, den dag litteraturen får ett moraliskt uppdrag kan vi glömma hela litteraturen. Den förutsätter att läsaren tänker själv, och inte bara godtar allt skrivet som att “så här är Ryssland”.
- En positiv sak är ju helt klart att den ryska litteraturen är så bra, den motverkar fördomar bara genom att finnas. En kultur som kunnat skapa Tolstoj, Dostojevskij, Tjechov, Gontjarov, Turgenjev och Achmatova kan ju inte vara helt skit eller ointressant, det är inte möjligt!
Målande Tolstoj och hysteriska Dostojevskij
Vad som ska räknas till kategorin ryska klassiker går förstås att diskutera, men enligt Anna-Lena Laurén är det främst 1800- och tidiga 1900-talsverk som räknas dit. Utöver de redan nämnda herrarna lyfter hon upp Platonov, Bulgakov och Majakovskij.
De som mest förknippas med just tegelstenar är Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij, två författare som enligt Laurén förenas av sin omständlighet, men annars är väldigt olika.
- De är båda väldigt moraliska, men Tolstoj är lite mer optimistisk. Han målar med bred pensel och otrolig detaljrikedom och lyckas skriva om samhället på ett sätt som gör att du verkligen känner att du befinner dig i det.
Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij.Bild: Ylva Perera/YleFjodor Dostojevskij,Bröderna Karamazov
- Att läsa Dostojevskij gör en däremot helt svettig, det är inte alls en njutning alla gånger. Det finns helt hysteriska scener där alla bara skriker, allt är gränslöst - särskilt i bröderna Karamasov, men det är hemskt effektivt. Och det värsta är att man känner igen de värsta sidorna hos sig själv.
Tolstojs försiktiga framtidstro kontras också av Dostojevskijs mer domedagstyngda känsla av att man aldrig kan undfly sitt öde.
Litteraturen är bättre än författarna
När det gäller kvinnliga författare är leden glesa, med undantag för modernisterna Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva.
På senare tid har det emellertid dykt upp flera storheter, Laurén nämner namn som Tatjana Tolstaja, Ljudmila Ulitskaja, Ljudmila Petrusjevskaja och det tatariska stjärnskottet Guzel Jahina.
anna achmatovaanna achmatova
- I klassikerskaran är nog kvinnorna väldigt undanskuffade. Ryssland är fortfarande ett chauvinistiskt land.
Men de kvinnliga karaktärerna är ändå trovärdiga?
- Absolut, det är därför jag tycker så mycket om just Anna Karenina. Hon är varken en hora eller en madonna utan får verkligen vara en människa. Hon är stark, men hon gör misstag.
Keira Knightley spelade Anna Karenina i filmatiseringen 2012.Keira Knightley on Anna Karenina samannimisessä elokuvassa (2012)Bild: Focus FeaturesAnna Karenina
Som privatperson var Lev Tolstoj ändå allt annat än en kvinnosakskämpe.
- Hans fru födde tolv barn, och han ville varken att hon skulle få ha en amma eller tillräckligt med tjänstefolk, utan hon skulle kunna sköta hela hushållet, annars var hon ingen riktig kvinna. Själv var han en total egoist som bara sysslade med sina böcker, men på något sätt lyckades han ändå skildra en kvinna som en individ.
För mig är det ett bevis på att litteraturen besegrar även sin författare.
Också idioter skriver bra böcker
Att bra litteratur är bättre än sina författare är en insikt som Anna-Lena Laurén önskar skulle vara mer framträdande i dag.
- Det finns en viss renlärighetsiver i dag, särskilt på sociala medier, där det pratas om att man inte ska läsa författare som har fel åsikt. Om det stämmer måste vi glömma Dostojevskij, han var antisemit, Tolstoj var chauvinist och Majakovskij stödde revolutionen som tog livet av miljoner människor. Den ryska litteraturen lär oss att vi måste skilja författaren från verket.
Du kan vara en idiot politiskt och ändå skriva fantastiska böcker, det är något vi verkar ha tappat bort i dag.
Finns det något ryskt verk du särskilt vill rekommendera folk att läsa i dessa tider?
- Jag läser gärna Tjechov, speciellt när man blir trött på dagens debattklimat. Han skrev en massa noveller varav många är väldigt korta och kan verka enkla vid första ögonkastet, men sen märker man att han beskrivit något otroligt precist. Han är minimalistisk, milt ironisk, alltid på människans sida och förstår sig på nyanser. Vilket är något jag kan sakna i dagens diskussioner.
Novellsamling av Anton Tjechov.Bild: Ylva Perera/YleAnton Tšehov
Finns det ännu någon insikt som den ryska litteraturen har gett dig som du vill lyfta upp?
- Nästan alltid när man försöker förstå sig på något, eller är upprörd på någon, så finns det dimensioner bakom det som man inte känner till. Vi vet aldrig allt om en människa, eller ett samhälle eller en familj. Det är otroligt bra att hålla i minnet.
Fredagen blev en skön dag för fotbollslaget FC Boda. 2-0-segern i herrarnas division tre mot Åbo IFK innebar inte bara en skön vinst, utan trepoängaren innebar också att FC Boda passerade ÅIFK i tabellen.
Sebastian Westerholm inledde målskyttet i den 36:e minuten och Jimmy Röblom fastställde slutresultatet 2-0 i den 89:e matchminuten.
Tack vare segern är FC Boda nu sexa i tabellen, medan ÅIFK skuggar på en sjundeplats.
Nästa seriematch för FC Boda blir mot PaiHa den 2 augusti. ÅIFK ställs i sin tur mot TuWe den 4 augusti.
Fortsatt tungt för Piffen
För Pargas IF fortsätter sommaren att vara tuff. Fredagens match mot TuWe slutade med en 0-2-förlust och Piffens herrar ligger kvar under strecket på en tiondeplats.
Pargas nästa match spelas den 6 augusti, då man möter TPK.
En ung man från Eura misstänks för våld mot tjänstemän efter en incident på Savilangatan i Raumo natten mot lördagen.
När polispatrullen skulle gripa mannen, som uppträdde hotfullt och störde allmänheten, delade den unge mannen ut ett knytnävsslag i nacken på den ena polisen.
Mannen lyckades fly från platsen men han kom inte speciellt långt, utan greps i stället rätt snabbt av polisen.
Släcknings- och röjningsarbetet pågår fortfarande vid Ekopartnerits avfallscentral vid Travarvägen i Åbo.
Räddningsverkets bedömning just nu är att släcknings- och röjningsarbetet kommer att pågå till åtminstone lördag klockan 16.
Enligt Juho Hämäläinen, verkställande direktör för Ekopartnerit, fortsätter efterarbetet av branden långt in på nästa vecka. Hämäläinen säger på lördagen till Yle Åboland att man ännu inte kan bedöma hur stor ekonomisk förlust branden innebär för Ekopartnerit.
Polisen misstänker att det kan röra sig om anlagda bränder
Polisen misstänker att en del av de bränder som har härjat i Åbotrakten under de senaste dagarna kan vara anlagda.
Utöver branden på Ekopartnerits avfallscentral vid Travarvägen brann det i onsdags på den kommunala avfallscentralen i Toppå intill Ekopartnerit och i torsdags eldhärjades ett stort lagerutrymme i Reso. Dessutom brann flera sopkärl förra helgen i närliggande Räntämäki och Runosbacken.
De preliminära undersökningarna kring bränderna har inletts, men polisen kommer att utreda samtliga bränder som en helhet.
I skrivande stund, det vill säga lördag eftermiddag, finns inget nytt att rapportera angående polisens utredningar.
Storseger över ONS i den sista matchen gjorde att PK-35 vann grundserien i damligan i fotboll. Vandalaget slutade på samma poäng som FC Honka.
Inför den sista omgången i grundserien i damligan var det fortfarande öppet gällande förstaplatsen. FC Honka ledde med två poäng före PK-35.
I den sista omgången passerade PK-35 Honka. PK-35 besegrade nästjumbon ONS på bortaplan med hela 6–0 samtidigt som FC Honka bara fick oavgjort 2–2 mot tabelltrean TPS.
Därmed landande PK-35 och Honka på samma poäng men Vandalaget hade bättre målskillnad och vann grundserien.
Sista lag till den övre slutserien blev Pallokissat. Laget besegrade idag GBK på hemmaplan med 2–1. JyPK hade också chansen att gå till den övre slutserien men förlorade mot Ilves med 1–2.
För de sex bästa lagen väntar nu en övre slutserie. De fyra sämsta lagen gör upp i nedre slutserien.
Resultat:
Åland United – HJK 1–2
35 min 1–0 Roche
71 min 1–1 Ruutu
83 min 1–2 Hakala
TPS – FC Honka 2–2
20 min 0–1 Huusko
38 min 1–1 Öling
59 min 2–1 Öling
72 min 2–2 Auvinen
Pallokissat – GBK 2–1
42 min 0–1 Herreros
58 min 1–1 Kröger
66 min 2–1 Kauppila
JyPK – Ilves 1–2
41 min 0–1 Ärvas
43 min 1–1 Begolli
66 min 1–2 Ärvas
PK-35 – ONS 6–0
45 min 1–0 Nyström
64 min 2–0 Bröijer
79 min 3–0 Barck
86 min 4–0 Collin
88 min 5–0 Saarinen str
90 min 6–0 Collin
Det 91 meter långa internationella kryssningsfartyget Island Sky gästade Åbo på lördagen. Fartyget har runt 100 passagerare, mestadels amerikaner.
Island Skys passagerare hann bland annat besöka Åbo slott och domkyrkan.
Två av dem, Kathy Dolan från Los Gatos i Kalifornien och Lois Brodsky från Philadelphia, gillade verkligen vad de hann se av Åbo.
- Slottet var fantastiskt och väldigt välbevarat. Den guidade turen på engelska var också jättebra, säger Kathy Dolan.
- Alla är jätteimponerade av Åbo. Staden är modern och samtidigt har man lyckats bevara allt det gamla på ett väldigt fint sätt, säger Lois Brodsky.
Fartyget låg i Aura å mittemot Varvstorget.Kryssningsfartyget Island Sky Bild: Yle / Peter KarlbergKryssningsfartyget Island Sky
Kryssningsfartyget Island Sky Bild: Yle / Peter KarlbergKryssningsfartyget Island Sky
Det hör inte till vanligheterna att kryssningsfartyg som är nästan 100 meter långa kan lägga till så centralt som man kan göra i Åbo.
- Genom en sådan här resa kommer man till platser som man förmodligen aldrig skulle ha besökt annars. Här i Åbo gillar jag verkligen att man kan åka in i mitt i stan med ett kryssningsfartyg som det här, säger Kathy Dolan.
Den två veckor långa kryssningen startade i London och efter Åbo väntar Stockholm.
Island Skys passagerare hann också ta del av folkdansevenemanget Europeade.europeade2017Bild: Yle / Peter Karlbergeuropeade2017
Händelserik lördag i Åbo
Den här lördagen i Åbo var också fullspäckad med evenemang.
Festivalen Ilmiö lockade 2000 personer till området vid danspaviljongen i Uittamo.
Under festivalen uppträder närmare 50 artister på sju olika scener.
Utöver musik bjuder festivalen Ilmiö även på konst- och fotoutställningar.Festivalen Ilmiö i ÅboBild: Yle / Peter KarlbergFestivalen Ilmiö i Åbo
Lugnet före stormen inför den tredje och sista kvällen av festivalen Down By The Lauturi i Idrottsparken i Åbo. På lördagen uppträder Neljä Ruusua, Paula Koivuniemi, Yö och Eppu Normaali.dbtl 2017Bild: Yle / Peter Karlbergdbtl 2017
Åbo Beach Soccer-turneringen i Uittamo samlade över 90 lag.Åbo Beach SoccerBild: Yle / Peter KarlbergÅbo Beach Soccer
”Dom attackerar en rock-konsert, en fotbollsmatch, människor som sitter på barer, det vill säga just de saker som vi gör för att orka med den här skiten!”, filosofen Antony Fredriksson skriver om vad det är som får oss att känna oss hemma i världen och vad förlust av hem kan betyda:
I en tid då flyktingströmmarna tar sig mot Europa och många nationer sätter upp händerna och påstår att vi inte kan ta det här mera, verkar det konstigt om vi anser att ”vi” inte kan ta det här, medan vi samtidigt anser att ”dom” uppenbarligen nog kan eller är tvungna till att tas med den djupaste förlusten som man kan genomgå, en förlust av ett hem och ett hemland.
Det har fått mig att fundera mycket på det här med att förlora ett hem.
Då jag följer med diskussionen om flyktingar – och här syftar jag uttryckligen på diskussionen om flyktingar, den diskussionen som inte förs med flyktingar, utan pratet som surrar på i medierna som talar om dom som om dom vore omyndiga – verkar det som att de som har ett hem, av någon anledning glömt bort eller misslyckas med att förstå, vad det innebär att förlora hemmet.
Eller är det tvärtom så att vi alla på något mera eller mindre uppenbart sätt är rotlösa och att den samtida avogheten mot flyktingar, sättet på vilket vi talar ovanför deras huvuden, på något sätt är vår gemensamma rotlöshet som spiller över i missunnsamhet och kyla?
Och varför finns de här orden i omlopp: flykting, papperslös flykting, illegal invandrare? Är det något som skiljer åt ”flyktingar” från andra människor som förlorat ett hem?
Flyktingläger, en plats men inte ett hem.Syyrian Kobanesta paennut tyttö piirsi Isisin hirmuteoista kertovan piirroksen.Bild: Yle/Pertti PesonenFlykting,Grekland
Självklar vet vi vad hemmet betyder?
Jag har inget entydigt svar på de här frågorna, men jag tror att grunden till den här problematiken ligger i vår förståelse av begreppet ”hem”. Då vi gräver i vad det betyder att ha ett hem, blir det samtidigt tydligare vad det betyder att förlora det.
Men det här grävandet är inte helt enkelt eftersom ett hem, för dem som har ett hem, är någonting så grundläggande och självklart att det är svårt att få syn på vad det innebär. Och för dom som förlorat ett hem, får hemmet i sin frånvaro en så fundamental betydelse att det blir svårt att beskriva dess innebörd.
Vad som följer är ett försök att bryta den här polariseringen. Jag kommer att beskriva hur vår förståelse av erfarenheten av hemlöshet direkt hänger ihop med förståelsen av erfarenheter av att vara hemma, och vice versa.
Att vara hemma eller att känna sig hemma någonstans betyder att man i sin kropp känner på sig att man är närvarande på ett ohämmat sätt. Då man är hemma kan man tolka sin omgivning utan friktion, eller rättare sagt man behöver inte ens tolka den, den är begriplig utan ansträngningar.
När jag kommer hem behöver jag inte leta efter knappen för taklampan, min hand hittar osökt till den av vana. Jag behöver inte söka efter ett ställe var jag kan lägga skorna då jag kommer in från ytterdörren, eftersom platsen för skorna redan har etablerats för länge sedan.
Eller i en djupare mening, då jag kommer hem behöver jag inte rationellt tänka efter var jag befinner mig, hemmet är stället där jag inte mera behöver orientera mig, min kropp är redan förtrolig med platsen.
Hem är på det här sättet ett ställe var man upplever en direkt oförmedlad kontakt till sin omgivning. Hem utgör ett nav utifrån vilket man betraktar resten av världen och då man inte är hemma dras tankarna och kroppen ofta tillbaka till det här navet.
Det innebär en plats som man längtar till utan melankoli eftersom melankoli handlar om förlust, medan att hemlängtan (för dem som har ett hem) innebär att man kan återvända till det man längtar efter. Den här känslan av hemlöshet kan ta många uttryck: den kan innebära en känsla av rotlöshet, man kan känna att ens kropp är på fel platts, det kan innebära tungsint nostalgi.
Men hemlöshet kan även förknippas med positiva känslor: frihet, obundenhet, kreativitet och nyfikenhet.
Hemlösheten och exodus
Berättelsen om hemlöshet ligger som grund för vår kultur. I Bibeln börjar mänsklighetens historia med att Adam och Eva drivs ut ur Edens trädgård.
På det här sättet speglar Bibeln den mänskliga upplevelsen mot bakgrunden av en berättelse om exil. Rotlösheten är en känsla som vår kultur väljer att uppmärksamma som tongivande för vår existens, det är en slags utmaning som vi blir tvungna att reflektera över vare sig vi vill eller inte.
Men rotlösheten existerar alltid i förhållande till en upplevelse av att vara hemma, att vi har rötter är en förutsättning för känslan av rotlöshet och vise versa. Upplevelserna av hemlöshet, flyktingskap, rotlöshet, exil och alienation berättar någonting allmänmänskligt om oss.
Hemma behöver man inte så mycket kläderAatami ja Eeva verhoavat itsensä lehdillä.Bibeln,Homosexualitet i Bibeln
Påtvingad exil
För tillfället ser vi en historiskt sett väldigt påtaglig rotlöshet i vår samtid. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR har vi idag den största mängden människor genom historien som är tvungna att förflytta sig från sin hemort.
Upp till 65 miljoner människor lever för tillfället i en icke självvald exil, det vill säga de är fördrivna på grund av tvång från sina hemorter. Man kan se den här utvecklingen som kulmen av en historisk trend.
Antropologen Michael Jackson beskriver 1900-talet som ”ett århundrade av rotlöshet”. Aldrig tidigare har frågan om vår tillhörighet varit så akut som under det senaste århundradet och aldrig tidigare har en så stor del av jordens befolkning levt ut sina liv på en annan ort än den där dom föddes. Frågan om vad begreppet ”hem” innebär i den här förändringen har blivit en central existentiell smärtpunkt.
I skrivande stund är problematiken kring immigration, flyktingskap och fri rörlighet totalt polariserad. Ett skäl till det här, tror jag, är att man förbiser vikten av känslan att höra hemma någonstans.
Vi målar upp en polaritet där det ena alternativet är en nationalistisk konservativ ordning där alla bär på en tydlig identitet som ständigt måste bekräftas och beskyddas, det andra alternativet beskrivs som en postmodern verklighet där individen kan byta ort, hemland, identitet och kultur smärtfritt och friktionslöst.
I den här senare förståelse blir begreppet hem lätt en förlegad konservativ villfarelse och alla som lägger vikt i begreppet ter sig som bakåtsträvande. Ur det nationalistiska perspektivet, blir det kosmopolitiska livet i sin tur, ett rotlöst kringflackande som saknar kontinuitet, självkänsla och nav.
Hur vi än svänger på saken tror jag inte att vi kan (eller bör) skaka av oss känslan av att höra hemma någonstans, lika lite som vi kan radera känslan av rotlöshet eller mal-placering som upplevelser av emigration, flyktingskap eller exil innebär.
De här känslorna vittnar om en inre kompass, i enlighet med vilken vi hittar vår orientering i världen. Kan vi alla hitta hem igen, finns det ett slut på känslan av rotlöshet?
Om att glömma det vi har och sakna det vi förlorat
Författaren och filmregissören Trinh T. Minh-ha återger en anekdot om den palestinska poeten Mahmoud Darwish:
“Hans första reaktion då han flydde explosionen som förstörde hans hus, hans hem, var att bekräfta behovet av kaffe. I stället för att upptas av förlusten, bejakar han genast livet genom hans begär för kaffe och hans längtan efter att skriva. Och i stället för att raljera mot förtrycket av hans folk, de blodiga och våldsamma händelserna som har blivit en del av deras kamp, skrev han så vackert om bröd och vatten, de två livsnödvändiga elementen som nekades hans folk” .
I ögonblicket då Darwish förlorar sitt hem söker hans tankar sig till andra betryggande saker som kaffe och skrivandet, förlusten skapar en hågkomst av de detaljer som bär upp en vardag.
BrödBild: Arja Lento/Ylebrödbit
Det här är en överlevnadsstrategi som kan ses som anmärkningsvärd. Det är någonting uppbyggligt i att någon kan förhålla sig så framåtblickande i en situation av förlust. Men jag tror att det här exemplet borde läsas som en beskrivning om tyngden av de existentiella utmaningar som vi ställs inför.
Det är en påminnelse om att vår känsla för vad ”hem” innebär infinner sig starkast just då vi står inför en förlust. Det bekanta är någonting som vi är förtroliga med i den grad att vi för det mesta inte noterar det, hemmet är någonting vi inte reflekterar över då vi har tillgång till det, först då vi förlorar det blir vikten påtaglig.
Le Bataclan
Jag mins min väns reaktion efter att Isis utfört attackerna i Paris mot konserthuset Le Bataclan, några barer och caféer i Paris centrum, samt vid fotbollsstadion Stade de France. Han satt hemma och följde med utvecklingen och blev beklämd då mönstret blev tydligt.
”Dom attackerar en rock-konsert, en fotbollsmatch, människor som sitter på barer, det vill säga just de saker som vi gör för att orka med den här skiten!”, skrev han på facebook.
Det kan inte vara en slump att terroristerna valde just de här målen, dom slog till mot det som gör vår vardag uthärdlig.
Det kändes som att terrorismen hade nått det som får mig att känna mig hemma i världen. Och det är klart att min känsla av förlust är väldigt svag i jämförelse med de som förlorade någon nära i attacken, eller i jämförelse med personer som Darwish som lever i ett samhälle där förlust av känslan av hem är vardag.
I det sociala media-flödet, satte många upp den franska trikoloren som bakgrund för profilbilden, jag minns inte om jag gjorde det, men jag kan förstå gesten. I det ögonblicket kändes det faktiskt som att Paris var en del av mig.
Efter dådet på Le BataclanMänskor minns de döda i terrordådet i Paris 2015.Bild: EPA/ETIENNE LAURENTParis,terrorism,Bataclan
Det var inte mera en geografisk plats, utan ett livsmönster som jag kände igen som mitt eget, som hade attackerats. Ångesten inför hotet som terrorismen hade hämtat in i vår värld, blandades med tacksamhet för det som jag hade kvar och en trots inom mig, det här är värt att bevara och beskydda.
Rotlöshet som överlevnadsstrategi
Då man blivit tvungen att förlora känslan av hem tvingas man till att sluta fästa sig vid det materiella och platsbundna, rotlösheten blir en överlevnadsstrategi. Men det här sker alltså inte utan uppoffringar eller slitningar.
Hauke Brunkhorst beskriver filosofen Theodore Adornos utmaningar under exil åren i New York och Los Angeles:
Det var först då han var i exil, eller så här påstår i varje fall Herbert Marcuse, som Adornos ‘rädsla för tillvaron förskansade sig i hans kropp och hans sinne’ i den mån att för honom ‘blev livet och tänkandet samma sak’. Smärtan i ljuset av förlusten av den familjära europeiska omgivningen utlöste en bottenlös sorg i honom. […] Exilen är ’inget’ äventyr, rättare sagt är den Hitlers triumf.
Här blir det tydligt hur tankevärlden blir en tillflyktsort för Adorno efter att han förlorat känslan av hem.
Existentiella kordinater
För att vi skall kunna orientera oss i världen krävs det att det finns ett nav, utan nordpolens magnetiska dragningskraft fungerar inte kompassen, utan riktning tvingas vi ständigt att spekulera och rationalisera, att bedöma omvärlden. Det är det här som tänkandet till en stor del innebär.
Då Adorno flyr in i filosofin är det för att han tappat koordinaten i den materiella världen, platsernas förhållande till varandra och hans eget förhållande till platserna har rubbats och livet blir ett ihärdigt försök att återställa en begriplig ordning.
Adorno blev tvungen att försätta sig i exil på grund av att Hitler kom till makten i Tyskland. Under hans exil i USA blev Adornos alienation själva källan för hans tänkande.
Det här är en slags strategi för dem som förlorat sina koordinater. Det naturliga är, så som filosofen Jakob Meløe uttrycker det, att vi: ”gör oss själva hemmastadda i språket genom att göra oss själva hemmastadda i världen” .
För dem som förlorat sina fästpunkter i världen, blir processen ofta omvänd, man försöker hitta fotfäste i världen genom att söka fotfäste i språket.
Förlust och hemkomst
Antropologen Michael Jackson skriver om de australiensiska aboriginerna och deras strävanden att återuppta de platser i vildmarken som någon gång utgjort deras hem. Genom fruktansvärda statliga ingrepp under hela 1900-talet blev aboriginerna förflyttade omkring i Australien.
Resultatet av det här var en rotlöshet och alienation som mynnade i fattigdom alkoholism och utslagenhet. Det handlade inte enbart om erövring av aboriginernas land, det fans också ett statligt initiativ att radera aboriginernas kultur och identitet. 100 000 barn omhändertogs från föräldrarna och placerades i statliga hem varefter de adopterades av vita föräldrar.
Adoptivföräldrarna uppmanades att dölja allting som de visste om barnens bakgrund, barnen växte upp som vita australiensare utan uppfattning om sina rötter.
Samtidigt bar de här barnen ständigt på en känsla av att inte höra hemma i de omständigheter som de tvingades in i.
Varje omhändertaget barns uppväxt ledde till en punkt då en slags insikt om att någonting är totalt fel, förvridet och malplacerat började anmäla sig.
I kontrast till alla tankar om postmoderna kosmopolitiska livsprojekt där man kan ge upp identiteter och begränsningar, handlar det här om en väldigt konkret förlust av rötter.
Barnen revs från sina släktingar, sin jord och sitt hem. Samtidigt vittnar den här omplacerade generationens erfarenheter om att rotlöshet alltid uppstår just på grund av att vi har rötter, vi kan inte klippa av banden till vår härkomst utan smärta, slitning och trångmål.
Den här smärtan kan inte botas med vare sig nationalism eller kosmopolitiska livsmönster, den går djupare än så.
Återförena barnen
Under 1980-talet uppstod rörelsen Link-up som tog sig an det smärtsamma projektet att återförena barnen med deras biologiska familjer. I många fall utgjorde de här återföreningarna svåra situationer, för vissa var det för sent att återuppta den känslomässiga och kulturella kopplingen med föräldrarna.
För andra skedde övergången smärtfritt, de här barnen upplevde återföreningen som en hemkomst, som ett upphörande av den gnagande känslan av att vara malplacerad. Det uppstod också en rörelse av repatriering till de orter som hade utgjort aboriginernas mark, nya samhällen uppstod på de platser där aboriginernas byar hade stått.
I de här samhällena upphörde ofta symptomen av rotlöshet – alkoholismen, drogberoendet, uppgivenheten. Jackson skriver: ”hemma är där var du känner dig fri att vara dig själv utan ursäkt och tvivel” .
Här handlar det om att hitta hem igen, det innebär att hitta tillbaka till en plats som möjliggör ett friktionsfritt förhållningssätt till tillvaron.
Kartan och platsen
Man kan skönja ett längre historiskt förlopp som sammanhänger med omdefinieringen av begreppen plats och hem som börjar med en filosofisk och vetenskaplig omvandling.
Från 1400-talet framåt började man upprätta ett system som delade upp världen i ett rutnät av meridianer (latitud och longitud).
En startpunkt för den här utvecklingen var då Ptolemaios bok om geografi hämtades till Florence från Bysans. Florens var under den senare medeltiden ett centrum för kartografisk forskning.
Ptolemaios geografi stakade ut riktlinjer för en primitiv version av den världsbild vi har idag. Det här projektet uppstod i och med att man ville utarbeta kartor för att kunna navigera haven.
Man kunde säga att i den här utvecklingen blev rummet eller platsen rationaliserad.
Rutnätet berättar exakt på vilken punkt (plats) du är och hur den punkten förhåller sig till alla andra punkter (platser). Idag kan vi med hjälp av personliga navigatörer i mobiltelefoner, i varje ögonblick, fastställa vilken plats vi befinner oss på i förhållande till alla andra platser.
Det här har sina fördelar, till exempel för flyktingar som måste navigera sig fram på främmande hav och främmande kontinenter kan en mobiltelefon med en navigatör vara en livsviktig ägodel.
Den här exakta definitionen av positioner innebär givetvis inte att flyktingarna kan känna sig hemma på varje plats. Vetskapen om var vi är geografiskt sett i förhållande till alla andra platser, har föga att göra med vårt sätt att etablera ett förhållningssätt till en plats.
Den här kunskapen hjälper oss inte att rota oss.
Upplevd och geografisk plats
Här finns en uppdelning mellan den upplevda platsen och den teoretiserade och rationaliserade geografiska platsen. Om vi tänker oss att platsen definieras av dess position i rutnätet, förbiser vi att platsen i grunden definieras av vårt mångformiga förhållande till platsen.
Att känna sig hemma någonstans har mindre att göra med vilken position eller plats man befinner sig på, mer att göra med hur man etablerar sig, skapar ett förhållande till platsen. Efter att vi etablerat en plats som ett hem glömmer vi ofta bort att den här platsen också någon gång varit främmande för oss, att vi måste nöta in våra fotspår för att göra platsen till vår egen.
Det nav som jag hänvisar till tidigare, finns inte där som givet.
Platsen och ordet
Filosofen Jakob Meløe har undersökt förhållanden mellan vissa kulturspecifika begrepp och platser inom samhällen vid Lofoten i Norge. Han beskriver fiskarsamhället ingående, genom att lyfta fram deras begrepp och verktyg.
Meløe skriver om fiskebåtarna, seglen, skären och fjordarna, han skriver också om begreppet ”naturhamn” på ett sätt som belyser hur språket är fjättrat i världen.
Att tala om en naturhamn innebär någonting grundläggande för de som är förtroliga med dess innebörd.
Hav och klippor på VåtskärBild: Yle/Fredrika Sundénfsbilder,hav,Skärgård,klippor
Som en som inte tillhör en sjöfarande kultur kan jag givetvis förstå vissa aspekter av innebörden, jag kan skriva in ordet korrekt i en mening, jag vet att det syftar på en hamn som inte är skapad av människohänder och jag förstår att en hamn måste vara tillämpad för båtar och så vidare.
Men för människor vars leverne bygger på fiskeriet har ordet en djupare mening. Begreppets egentliga mening uppstår i förhållande till den praxis som begreppet ingår i.
Man ville kanske säga att det inte bara är ett ord för dem, men den här formuleringen är otydlig.
För sjöfarande folk är en naturhamn en tillflyktsort under dåliga väderförhållanden. För att kunna förstå begreppets innebörd måste man kunna urskilja en naturhamn i landskapet av hav, öar och skär, man måste kunna bedöma hur en kust skall vara formad för att den skall vara tillräckligt djup för en fiskebåt.
Meløe beskriver egenskaperna så här:
"Den måste vara minst 4 meter djup, då det är lågvatten, dess botten måste vara av ett material som håller ett ankare även om vinden pressar mot båten med styrkan av en storm, och dess omgivning av skär och öar måste vara sådan att det är möjligt att närma sig hamnen i alla väder” och ”utan fiskarens livsform och verksamhet går det inte att se sådana formationer, eftersom det inte fins ögon som kan se dem. […]
Om det inte fins några fiskare, eller annat sjöfarande folk som söker skydd mot dåligt väder, då fins det inga skyddshamnar ."
För att förstå en viss plats och ett visst landskap måste vi vara i kontakt med de kulturer och människor som kan uppskatta det här landskapet, för vilka den här platsen har en uppgift, för vilka platsen, som kanske ter sig främmande i våra ögon, är ett hem.
Det finns ingen given gräns för vilken plats som kan bli vårt hem, de nav vi skapar uppstår också tydligt genom vår kontakt med andra människor
Brunkhorst, Hauke (1999), Adorno and Critical Theory (University of Wales Press).
Jackson, Michael (1995), At Home in the World (Duke University Press).
Meløe, Jakob (1988), “The Two Landscapes of Northern Norway”, Inquiry, vol. 31.
Meløe, Jakob (2005), “Words and Objects”, Publications from the Wittgenstein Archives at the University of Bergen, 17/2005.
http://www.jakobmeloe.com/wp-content/uploads/2015/04/Words-and-Objects1.pdf
Cyklisten Lotta Lepistös fina sommarform fortsätter. I en World Tour-tävling i London blev hon tvåa, knappt efter vinnaren Coryn Rivera.
Tävlingen genomfördes i regniga förhållanden och kulminerade i en slutspurt med många åkare inblandade.
Rivera var starkast i slutspurten före Lepistö. Trea i mål var Lisa Brennauer.
– Jag hade inte starka ben i dag och delvis därför missade jag segern. Tävlingen var hård eftersom den var så kort. Jag gav allt och hade inte kunnat prestera bättre. Jag skulle ha velat vinna men klarade inte längre av att pressa hårdare, jag var helt död i målet, kommenterade Lepistö på sitt stall Cervélo-Biglas webbplats.
Lepistö hölls i täten under hela det 66 kilometer långa loppet.
– Under rådande omständigheter kändes det att jag kunde ha fallit om jag hade legat bakom. Åtminstone hade loppet varit mycket svårare. Jag ville ligga långt framme trots att det skulle kräva mera energi.
Ur stallets synvinkel var tävlingen en lyckad laginsats där Ashleigh Moolman-Pasio höll hård fart framför peloton medan Christina Perchtold hindrade en opportunistisk attack i slutet av loppet och Nicole Hanselmann hjälpte till att sätta Lepistö i ett bra läge inför slutspurten.
Innan slutspurten sågs ett avgörande och spännande ögonblick när Lepistö passerade täten i en 180-graders kurva och tog ledningen tack vare sitt modiga drag.
– Först tvekade jag men sedan beslöt jag mig för att göra det. Det var tack vare det draget jag kom på prispallen i dag. Jag ville ta en risk, annars hade jag bara placerat mig bland de tio bästa, sade Lepistö.
Ett runt 50 kvadratmeter stort förråd tillika garage har totalförstörts i en brand på Pettistenvägen i Lundo.
Räddningsverket fick larmet vid 08.30-tiden på söndagen.
- Branden är nu släckt och det var aldrig någon fara för närliggande hus. Det är ännu oklart hur branden uppstod, säger jourhavande brandmästare Olli Högmander till Yle Åboland.
Den här helgen i Åbo har minst sagt varit fullspäckad med evenemang. För att nämna några har folkdansfestivalen Europeade, musikfestivalen Down By The Laituri och festivalen Ilmiö alla tydligt märkts i staden de senaste dagarna.
Från polisens sida är man väldigt nöjd med hur evenemangsbesökarna har skött sig.
- I stort sett har det gått väldigt lugnt till. Visst har vi haft sådana saker som händer varje helg, det vill säga rattfyllor och sådant men ändå inget anmärkningsvärt med tanke på alla stora evenemang som ordnades i Åbo den här helgen, säger kommissarie Reijo Pennanen till Yle Åboland.
Ingången till festivalen Ilmiö som ordnades vid området vid danspaviljongen i Uittamo.Festivalen Ilmiö i ÅboBild: Yle / Peter KarlbergFestivalen Ilmiö i Åbo
Vid festivalen Ilmiö som lockade runt 3500 personer fick polisen dock göra vissa ingripanden.
- Europeaden har varit väldigt lugn, festivalen DBTL gick också väldigt lugnt till. Vid festivalen Ilmiö bötfälldes ett tiotal personer på plats för drogrelaterade brott, men i stora drag har helgen som sagt varit lugn för oss inom polisen. Så ett stort tack till alla evenemangsbesökare som har skött sig. Fortsätt på samma sätt.
Conny Karlsson har vunnit EM-guld i kulstötning för över 40-åringar.
– När jag efter min operation märkte att jag kan stöta kula igen fick jag för mig att jag också vill tävla i ett veteranmästerskap. Då skulle jag ha varit på internationella stortävlingar såväl som junior, senior som veteran, sade Karlsson i Yle Sportens intervju under Kalevaspelen för en vecka sedan.
Det uppfyllde han i senior-EM i Danmark och kammade hem guldet – precis som i U23-EM i Åbo sommaren 1997.
– För 20 år sedan vann jag EM-guld i U23, så det är kul att avsluta sin internationella karriär så här, skriver Karlsson på sitt Instagramkonto.
Elva herrar fanns med i finalen. Karlsson stötte 15,47 i den tredje omgången och det gav guld. Han vann med en dryg meter före tysken Ralf Mordhorst.
Gregory Bottier från Frankrike tog bronset med 14,30.
Sami Siren slutade fyra i finalen med 13,88.
Under sin proffskarriär vann den 41-årige Karlsson totalt tre FM-guld, ett FM-silver och fyra FM-brons (utomhus).
Han representerade Finland i VM två gånger och i EM två gånger. Hans personliga rekord i kula är 20,78 meter som han stötte i VM i Edmonton år 2001. Det gav honom en sjunde plats vilket blev hans bästa på VM-nivå.
I EM var han som bäst 13:e, år 2002. I inomhus-EM var hans bästa placering sexa år 2007.
I klassen herrar 60 år blev det ett guld för Karisbon Karri Westerlund. Westerlunds längsta stöt mätte 15,58.
